Vi parkerar tidningsbilen utanför målarprinsens sommarbostad. Framme vid husets entré möts vi av Fredrik Vahlquist och hans äldre bror Magnus.
Sedan 2001 bor bröderna i prins Eugens gamla sommarbostad i Örberga utanför Vadstena. Magnus med fru Märta Christina bor i huvudbyggnaden, medan Fredrik och hustrun Elisabeth bor i målarprinsens gamla ateljé, en mindre byggnad på borggården.
Efter många års utlandstjänst kände bröderna att de ville flytta tillbaka till sina gamla hemtrakter. De fick upp ögonen för huset hösten 2000 då Örgården var till salu.
– Som ung åkte jag många gånger förbi här med min moped, men huset var ganska förfallet då, berättar Fredrik när vi står i prinsens gamla allrum med utsikt över Vättern.
År 1966 köpte paret Roland och Sara Larsson Örgården och renoverade hela huset.
– De räddade det. Huset var så nedgånget. Larssons la på nytt tak, drog in vatten, el och värme och satte in dubbla fönster. Men de renoverade allt i 60-talsstil. Vi har försökt att återskapa huset så som det såg ut 1916 när det byggdes, säger Magnus.
Men nu är det inte Örgården vi ska fokusera på, utan personerna som numera bor här; diplomatbröderna Magnus och Fredrik.
Inriktades mot Sovjet
Bröderna Vahlquist växte upp i Vadstenas innerstad tillsammans med mamma, pappa och mellansystern Christina. Fadern var rektor och lärare vid Vadstena samrealskola. Deras mamma hade en akademisk examen i språk, men var hemmafru under barnens uppväxt. När Fredrik blivit äldre hjälpte hon dock till på rektorsexpeditionen på makens arbetsplats.
Att Magnus och Fredrik skulle ägna mycket tid av sina vuxna liv i utlandstjänst var inget planerat.
Efter studentexamen i Motala 1957 flyttade Magnus till Uppsala för att läsa litteraturhistoria, vilket var hans stora intresse. Efter första året gjorde han sin militärtjänst på Försvarets tolkskola med inriktning på Sovjetunionen. Det var här han fick upp ögonen för statsvetenskap och internationell politik. Han tilldelades även ett stipendium för att studera i Frankrike. Vad han till en början inte visste var att stipendiet förutsatte att man skulle söka sig till Utrikesdepartementet (UD). Det var inget som han tidigare ens hade funderat på, men hans nya intresse för internationella frågor ledde till att han sökte och också blev antagen.
Kubakrisen – tuffaste tiden
Under tiden på tolkskolan lärde sig Magnus ryska, vilket blev en av anledningarna till att han 1963 blev attaché vid ambassaden i Moskva. Därefter öppnades ett helt nytt liv.
– Som diplomat är det arbete både dagar, kvällar och helger, säger han och förklarar att det är väldigt varierande.
En ambassadörs huvuduppdrag är att föra en god dialog mellan Sverige och andra länder och att värna om och främja svenska intressen. Det kan ta sig uttryck på olika sätt.
– Man skriver politiska rapporter, hjälper svenska företag att komma in på den internationella marknaden, ser till att bland annat idrottare och musiker tas emot väl, hjälper svenskar som befinner sig i landet, och man arbetar även med kulturutbyten mellan länderna, berättar Magnus och nämner att han bland annat hjälpte artisten Lisa Nilsson att slå igenom i Japan under hans tid i Tokyo.
Tjänsten i Sovjetunionen, 1963-65 samt det efterföljande uppdraget i Peking, minns Magnus som hårda år mitt under kalla kriget.
– Redan under mitt första halvår på UD hade Kubakrisen brutit ut och risken för krig mellan USA och Sovjetunionen var akut. Både Sovjetunionen och Kina var dessutom länder där utländska diplomater bevakades hårt och bara fick röra sig inom begränsade områden.
Lillebror lockades
Men trots det hårda klimat som Magnus dagligen levde i lockades lillebror Fredrik att gå i broderns fotspår.
– Vår syster Christina och jag besökte Magnus och Märta Christina i både Moskva och Peking. Det gav oförglömliga intryck, berättar Fredrik vars intresse för utrikespolitik växte efter besöken.
– Kina var då fortfarande ett mycket slutet och hårt kommunistiskt styrt land. Det fanns inga turister på den tiden, bara officiellt inbjudna och tillresta delegationer från andra kommunistländer. Det var i världens folkrikaste land som jag på allvar fick upp ögonen för tredje världens problem och började intressera mig för internationella utvecklingsfrågor, säger Fredrik.
Han studerade efter sin militärtjänstgöring i Kungliga flottan bland annat statsvetenskap i Lund och vikarierade även som reporter på SR/TV:s nyhetsredaktion i Malmö. Därefter sökte han och blev antagen till UD:s tvååriga aspirantutbildning 1971. Sista halvåret tjänstgjorde han vid ambassaden i Paris. Därefter tog karriären utomlands vid på allvar.
Jobbade hårt för Gripen-plan
Bland annat har Fredrik arbetat som ambassadsekreterare i New Delhi, Ankara och Harare samt varit ambassadråd i Bryssel. Efter fem år som minister vid ambassaden i Helsingfors utnämndes han 2001 till ambassadör vid den Heliga stolen (Vatikanen) och Malta samt 2008 till sändebud i Kroatien, som blev hans sista uppdrag innan pensionen 2013.
– Kroatien var speciellt. Vår främsta uppgift var att följa och stödja Kroatiens anslutningsförhandlingar med EU. Dessutom arbetade vi för att hjälpa Ikea att öppna ett varuhus i Zagreb. Efter mycket arbete lyckades företaget etablera sig där. Kroatien var även intresserat av att köpa Gripen-plan och det var också något som vi på ambassaden la ner mycket tid på. Tyvärr försämrades landets ekonomi och man tvingades istället nöja sig med att försöka förlänga livstiden på befintliga gamla MIG-21:or, berättar Fredrik.
"Värst är flyktingkrisen"
Trots att bröderna har arbetat långt ifrån varandra och därför inte kunnat ses så ofta under sina yrkesverksamma år utomlands, har de ändå känt en stor samhörighet med varandra.
– När vi två bröder har träffats under till exempel semestrar, har jag haft stor nytta av att ha kunnat diskutera internationella frågor med någon som haft längre erfarenhet och djupare kunskaper om internationella förbindelser än jag själv, säger Fredrik och Magnus håller med.
– Det har varit stimulerande att vi haft och har så många gemensamma intressen att dela.
Sedan 1960-talet har ni haft stor inblick i världspolitiken. Idag är det oroligt på många håll i både Europa och utanför. Anser ni att det är större oro idag än tidigare?
– Ja, definitivt. Men Kubakrisen var nog ändå den värsta. Jag hade glädjen att vara med och bygga upp frihandeln och det ekonomiska samarbetet i Europa. Idag ser vi hur länderna börjar återinföra kontroller av olika slag igen. Det går inte åt rätt håll. Värst är nog flyktingkrisen, säger Magnus och låter Fredrik fortsätta:
- IS:s fasansfulla framfart är inte det största problemet. Det klarar vi på sikt att bekämpa om alla demokratiska länder hjälps åt. Värre är det med fanatiska självmordsbombare i Europa. Här hjälper inte enbart militära och polisiära insatser. Det krävs också att våra samhällen fortsätter att utvecklas i en anda som kännetecknas av öppenhet och tolerans och av ömsesidig respekt, fredlig samlevnad och försoning.
Känner ni frustration över det som pågår just nu runt om i världen?
– Oerhört. Förut kunde du resa ut i världen utan att riskera att bli sprängd i bitar. Det kan du inte längre, säger Fredrik.
– Men här i Vadstena och Örberga kan vi tack och lov leva i frid och engagera oss lokalt, fyller Magnus i och byter därmed ämne.
Tryggt på hemmaplan
Han är för tillfället en av de drivande krafterna i Örberga kyrkas 900-årsjubileum och sitter med i kommittén för sommarens Prins Eugen-utställning på slottet. Han är även sedan många år engagerad i Vadstena-Akademien och varit ordförande i dess vänförening i 17 år.
Fredrik har sedan 70-talet varit intresserad av Heliga Birgitta. Idag är han styrelseledamot i Birgittastiftelsen och följer med intresse Birgittasystrarnas verksamhet i både Vadstena och Rom. Han är sedan länge hedersmedlem i Föreningen Gamla Vadstena.
– Det är efter alla utlandsår roligt att ha återvänt till hembygden och allt intressant och givande som här äger rum, säger han och får medhåll från sin bror.