Alltså, det här var ju inte alls meningen.
När barnen flyttade hemifrån skulle Eva och Jörgen Torstensson njuta av friheten, hitta på spontana utflykter och resa utomlands.
Så blev det inte. Tvärtom, de har inte varit utomlands sedan 2015 och är minst lika fastlåsta vid hemmet som när barnen var små. Varför? Jo, familjen har utökats med fem individer som både bokstavligt och bildligt håller i taktpinnen för hur fritiden ska orkestreras.
– Vi hade en bondkatt, som vi fick av en granne, under barnens uppväxt i Svärtinge. Hon blev 22 år och när hon gick bort bestämde vi oss för att inte ha katt igen, just för att slippa bli låsta, berättar de.
Så de skaffade ett akvarium istället, men det var ju inte riktigt samma sak. Akvariefiskar i alla ära, men att ersätta ett spinnande och varmt gosedjur klarar ingen guppy eller skäggnosmal i världen.
– Jag har alltid sagt att om jag någonsin ska ha en raskatt så ska det vara en birma, säger Eva, som tänkte att hon åtminstone kunde åka och kolla på kullen hos uppfödaren.
Det var 2010. Hem kom hon inte med en katt, Zally, utan två. Ingen hade velat köpa Marängen från en tidigare kull, men han smälte Evas hjärta, reades ut och fick så klart följa med hem han också.
Nu smälter Marängen även mitt och fotografens hjärta. Han är social och kelsjuk som få.
Två katter går an. Det verkliga nörderiet började två år senare, 2012, i och med den sköldpaddsfärgade sibiriska honkatten Skrållans intåg på arenan.
Skrållan är inte vilket kattskrälle som helst. 2019 blev hon utnämnd till Sveriges vackraste kastrathona i sin kategori som består av sibirisk katt, neva, norsk skogkatt och maine coon.
"Hon har en blick som kan döda", brukar domarna säga. Hon kommer inte fram och hälsar. Hon ligger högt i en kattbädd och tittar lite avmätt och med halvslutna ögonlock på oss. Som det anstår en sann diva.
Hon har stor integritet, är svårfotad och poserar helst bara i tävlingssammanhang. När det hägrar lovord och ännu en guldpokal.
Pokalerna är så många att de fyller ett eget rum. Intill det finns katternas badrum i en vindsgarderob, med rejäla kattlådor och en elektrisk fläkt i taket för luktens skull. Dörren hålls stängd. Katterna tar sig in och ut via ett litet hål i väggen. Också för luktens skull.
Svart-vita sibiriska Stina visar hur toaentrén fungerar. Henne var det inte heller någon som ville köpa, så Eva och Jörgen avbokade den efterlängtade resan till Rom och for upp till Gävle och hämtade henne.
– Svart-vita sibiriska är ovanliga. Hon är så söt med sin svarta fläck vid munnen. Hon placerar sig ständigt i topp på utställningarna och 2018 blev hon 2:a i Sverige, säger Eva stolt.
Stina har ett eget Instagramkonto med över 20 000 följare och får beundrarpost i form av porträttmålningar och handskrivna brev.
Det blir 20–25 utställningsdagar per år. Tack och lov finns det en snäll granne som under tiden tar hand om de hemmavarande katterna.
– Det är riktigt kul, säger Jörgen. Man träffar andra nördar, utbyter erfarenheter och får vänner från alla möjliga håll.
Överallt i huset syns att här bor katter. Gigantiska klätter- och klösträd, en 30 kvadratmeter stor utegård, kattluckor och chipstyrda matskålar.
Men här finns också plats för Evas skaparlust. Hon kommer med idéerna, Jörgen verkställer dem. Det är mycket rost, änglar, trälådor och vackra blommor – allt arrangerat tillsammans på olika håll i huset.
Murgrönorna är så perfekta att jag är övertygad om att de är oäkta och fräckt sticker fingret i en kruka för att se om det är jord i den.
– Jag är florist och drev en blomsterbutik i Norrköping innan sjukdom satte stopp för det. Jag måste ha mycket blommor för att trivas.
Gott om saker och färgstarkt i rosa, grått och brunt. Eva ändrar om hela tiden.
– Jag försöker ta bort grejer ibland, men snart är det lika fullt igen, skrattar hon. Enda undantaget är köket. Jag vill ha helt tomma köksbänkar.
Kattbäddarna till trots, översociala Marängen har sin sovplats i människosängen. Mellan husses och mattes kuddar för säkerhets skull.
Vad är tjusningen med katter?
– Deras egensinnighet och integritet. Deras vitt skilda personligheter. De är vandrande mysfaktorer. För en långtidssjukskriven som jag är de medicin för själen, säger Eva.
– Deras självbestämmande och starka vilja, fyller Jörgen i. Vi är betjänterna i det här huset, så är det bara.