Förändringen startade 2013.
– Det började med att jag fick hög feber, säger han.
Febern gav sig inte och han fick till slut köras till akuten. Det visade sig att han fått den fästningburna sjukdomen TBE och blev inlagd. Under sjukhusvistelsen fanns inget annat att göra än att vila och vänta.
– Jag började titta på en tv-gudstjänst och jag tyckte att det var så bra, säger han.
Han var själv förvånad och förbryllad över att han tyckte så eftersom han aldrig tidigare i livet varit intresserad av det andliga eller kyrkliga.
– I kyrkan hade jag bara varit om det var dop eller begravning, säger han.
Sjukhusvistelsen var ganska lång så han hann med några gudstjänster på tv.
– Sen började jag jobba igen och var helt återställd.
Men det fanns något kvar som hade väckts till liv.
Han tittade på tv-gudstjänst när familjen sov och berättade ingenting för någon. Tanken malde att han kanske ändå skulle hitta en kyrka.
– Så en söndag sa jag till frugan att jag åker en sväng till stan, säger han.
Han gav sig av till Charlottenborgskyrkan. Åkte runt kyrkan, men vågade inte gå in.
Tre söndagar gav han sig av mot kyrkan och gudstjänsten innan han samlade mod.
– En söndag gick det inte längre. Jag tänkte att jag inte kan sitta här och åka till Motala varje söndag.
Så han gick in.
Längst bak satte han sig och deltog i gudstjänsten. Kyrklokalens sparsmakade estetik tilltalade honom direkt.
– Jag fick en väldigt stark upplevelse då. Jag fick ett sådant lugn. En stark känsla av att jag kommit hem på något sätt.
Han stannar upp i samtalet och sitter tyst och eftertänksam en stund innan han fortsätter.
– Man kan säga att jag blev frälst just i det ögonblicket.
Det ledde till att han började be till Gud och gå i kyrkan ganska regelbundet. Fortfarande hade han inte berättat för frun.
Han kom till insikt om att han kanske inte varit så kul att leva med tidigare.
– I min situation just då så var jag inlåst i garaget och bara byggde på mina motorcyklar. Jag ville aldrig följa med på någonting, säger han.
Det har inte varit en alldeles lätt väg till tron. Mycket tvivel har funnits längs vägen.
– Men jag har kommit fram till att ett liv utan Jesus vill jag inte leva.
Han satt där i Charlottenborgskyrkan. Själv. Längst bak.
Peo säger att man i Svenska kyrkan inte behöver prata med någon om man inte vill.
– Det var perfekt då, säger han.
Nu har han bytt församling.
– Nu har jag gått med i Baptistföramlingen. De tar hand om en på ett helt annat sätt.
Det sättet och den gemenskapen gillar han nu.
– Men hade varit så direkt hade jag nog blivit bortskrämd, säger han.
Att hitta tron har inneburit en livsomvälvande förändring för Peo.
– Jag har ju blivit en helt annan människa sedan jag kom till tro, säger han.
Han har blivit mycket mera social och utåtriktad.
– Nu älskar jag att åka ut och träffa folk.
Han har gått med i gospelkören Charla gospel. De repeterar och sjunger i Charlottenborgsskyrkan.
– Det är så totalt annorlunda mot någonting annat jag gjort, säger han.
Han hade tidigare ingen aning om att kören fanns, men efter att han lyssnat på kören ett antal gånger kom körledaren Gunilla Djärf fram och frågade om han vill prova.
Ett samtal fanns kvar att ta tag i.
– Efter att jag kom till tro så var jag ju tvungen att prata med frugan.
Han hade gruvat sig lite för vad hon skulle säga, men hon tog det med ro och sa bara att han borde prata med Urban Svensson som är bikerpastor.
I början av 2014 tog han kontakt med honom och mc-klubben Christian Crusaiders. Han hade träffat pastorn Urban tidigare. Det var han som 2010 vigde Peo och hans fru.
Ett antal samtal och en tur med klubbmedlemmar födde tanken på att han kanske skulle gå med där.
En motorcykel som gick att åka på, inte bara skruva med, inköptes.
– Det är först efter att jag kom i kontakt med Christian Crusaiders som jag på allvar började åka motorcykel och finna en glädje i det.
Nu kan livet med den svarta skinnvästen och hojen delas med tron och ett engagemang i den kyrkliga gemenskapen.