Det är över tusen mil mellan Uganda och Sverige. För Steven var resan längre än så. Han vill inte och kan inte berätta exakt hur han kom till Sverige. Men det var till fots, med båt och via motorfordon. En lång resa. Fysiskt och psykiskt.
– Jag kunde inte vara kvar längre i Uganda. Jag vill helst inte tala om det. Men det fanns inget där. Jag bodde på landet. Och landet där är som hundra gånger mer annorlunda än vad landet är här, säger han.
Han talar mycket bra svenska och han frågar lite försynt varför alla frågar varifrån han kommer. Han tycker inte att det är viktigast.
– Jag är jag och inte bara mitt ursprung. Jag vill inte bli sedd som flykting, utan för den jag är. Jag är mer än bara Steven från Uganda. Det är därför jag inte gärna vill tala om det. Det finns också för många minnen... Jag vill inte tänka på det. Jag vill försöka göra något bra av mitt liv, säger han.
För Steven fanns det ingen framtid i Uganda. En dag bestämde han sig för att lämna landet. Att han skulle hamna i Sverige var mest en slump. Han minns tydligt när han kom till Norrköping. Det var i början av augusti 2013. En vecka innan Augustifesten. Han hade inga identitetshandlingar med sig.
– Jag fick det bra här. Med bra lärare. Det kändes bra, säger han.
Efter ett tag fick han tid för en tandundersökning i Uppsala. Migrationsverket ville slå fast hur gammal han var. Han gjorde undersökningen där och fick senare också göra en röntgen av handleden på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Just då förstod han inte vad undersökningarna skulle betyda. Han tog det för givet att man skulle se att han var ett barn. Att han var under 18 år.
– Jag vet hur gammal jag är. Men det finns ingen dokumentation i Uganda. De enda som kan tänkas ha bevis för min ålder är en släkting. Men han har jag ingen kontakt med. Det var först för några år sedan som alla fick identitetspapper i Uganda. Det var inför valet. När jag bodde där var det omöjligt att få några papper. Det var inte något jag tänkte på när jag flydde, säger han.
Så kom då beslutet om hur gammal Steven var. Han var någonstans mellan 16,3 år och 19,5 år. Migrationsverket bestämde att han var 18 år.
– Jag fick veta att jag skulle flytta från boendet i Norrköping till någonstans utanför Örebro. Bara på dagen. Jag tänkte ”snälla Gud, hjälp mig”. Då var allt osäkert. Det var jobbigt. Hur kunde de säga att jag var 18 år? Det var procent hit och dit som talade om sannolikheten att jag var så eller så gammal. Och sen bestämde man bara att jag var 18 år. Det kom som en chock, säger han.
Nu var alltså Steven 18 år i svenska myndigheters ögon. Själv beskriver han det där med födelsedagar så här:
– Innan jag kom till Sverige hade jag aldrig firat en födelsedag. Det var första gången när jag kom hit. Jag tror inte att alla förstår hur olika det kan vara mellan olika länder. I Uganda fanns det inga papper. I andra länder räknar man olika. Ingen kan hjälpa mig att bevisa min ålder. Jag kan inte ens bevisa att jag är från Uganda. Jag är statslös, säger han.
Vad hände sen? Det har gått bra för Steven. Han har fått uppehållstillstånd i Sverige och pluggar. Målet är universitetet.
– Jag vill bli ingenjör. Det är det jag är om tio år. Men jag tänker fortfarande på att jag kunde ha blivit utvisad från Sverige för att jag skulle vara 18 år. Men det blev inte så. Jag tackar Gud för det, säger han.
Fotnot: Steven heter egentligen någonting annat och vi har ändrat några personliga detaljer om honom för att han ska bli svårare att identifiera.