Gastric by pass blev den sista utvägen för Kristina ”Kinna” Kalered, 60 år, i Norrköping som nu gått ned 40 kilo.
För två och ett halvt år sedan vägde Kinna Kalered 100 kg. Idag väger hon drygt 60. Efter den sista graviditeten hade hon svårt att gå ned i vikt trots att hon provat metoder som Viktväktarna, ITrim och Cambridge.
– Visst gick man ner i vikt man gick ju upp lika fort igen, säger hon när vi hälsar på i huset på Djurön utanför Norrköping.
Maken Mikael Kalered-Hansson, 51, serverar kaffe med nybakad sockerkaka. Jag sneglar lite på Kinna och frågar om hon tar en bit vid sådana här tillfällen.
– Jag är inte sugen faktiskt. Jag kan äta allt, men inte lika mycket och en del av det jag tidigare åt är jag inte sugen på längre. Kroppkakor exempelvis, det gillar jag inte alls längre.
Till vardags jobbar Kinna på Skenäsanstalten som kriminalvårdare. Tankarna på att genomgå en operation väcktes då en kollega hade gjort en gastric bypass. Kinna vände sig till sin vårdcentral där hon fick träffa en dietist och lämna prover.
– Sedan gick det ganska snabbt. Jag fick komma på en informationsträff på sjukhuset. Det var säkert femtio, sextio personer där samtidigt och läkarna berättade om hur ingreppet gick till, vilka riskerna var, men det struntade jag i. Jag skulle bara göra det, säger hon bestämt.
Operationen genomfördes med titthålsoperation och utfördes i Motala. Där utfördes tidigare de ”enkla” operationerna. Numera ska samtliga gastric by pass göras på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Kinna var inte det minsta nervös när hon om till lasarettet. Värre var det för Mikael. Miljön fick dåliga minnen att vakna. Kinna hade vid sin sista graviditet drabbats av ett utomkvedshavandeskap och vid operationen ”slant doktorn med kniven” som Kinna uttrycker det.
– Han skar av en artär, säger hon.
Mikael vrider sig vid minnet och tar sig om hakan.
– Det var ett trauma. Och känslan kom tillbaka när jag skulle lämna min hustru på sjukhuset. Men personalen var suverän och tog mig åt sidan och förklarade allt, äger Mikael.
Operationen gick bra och efteråt kände sig Kinna sig mest påverkad av narkosen. Sedan följde en sträng diet med bara soppa i två veckor och därefter mosad mat i två veckor. Sedan kom den stora utmaningen. Det nya livet. Med mindre portioner och regelbundna och täta måltider. I början fick Kinna bara äta någon deciliter per måltid och alltid dricka en halvtimme före hon äter. Magsäcken som numera är en liten magficka på dryga fem gånger fem centimeter klarar inte mer. Sedan började kilona att rasa.
Medan Kinna stadigt gick ner i vikt har Mikael gått upp några kilon.
– Ibland puttar jag över en del av min mat på hans tallrik om, vi äter ute exempelvis, säger Kinna. Oftast brukar jag be om barnportioner på restaurang, men på vissa ställen vill de inte ge mig det.
Vissa saker undviker hon helt. Dit hör fet mat. Pommes var något Kinna gillade innan men nu är hon aldrig sugen på det längre. Hon ska också undvika apelsiner och andra citrusfrukter eftersom de är ”trådiga” och blir svåra att bearbeta i magfickan.
Vid det här laget har garderober fått bytas ut. Klädstorleken 50 har bytts till 38. Hon har även gått ned en storlek i skor.
– Ja, det är dyr metod, säger hon och skrattar. Men det tänker man inte på att även fötterna påverkas av övervikt.
Hon har blivit mer piggare, rörlig och har inte lika ont i knän och leder längre. Den nya vikten har också betytt mycket i hennes jobb som kriminalvårdare.
– Går larmet så måste man ju vara snabb och smidig säger hon. Och förut hängde man ju inte alltid med.
Även Mikael märker av att hon mår bättre.
– Hon sover bättre, snarkar inte längre, går upp tidigt på morgnarna och tar sig uppför trappan med lätta steg, säger han.
Hon har sluppit många av de biverkningar som kan uppstå som dumping om man äter för mycket och överskottshud. Hon har också lärt sig att fylla på vätska eftersom förbränningen har blivit högre. Den läxan fick hon lära sig i samband med att hon jobbade på ett öppet hus på i tidigare häktet i Norrköping. Då glömde hon att dricka under flera timmar.
– Jag fick jätteont i magen och fick till slut åka ambulans till sjukhuset där jag fick dropp.
Trots att hon måste tänka extra noga på hur hon äter så har operationen har gett henne en tryggare känsla inför framtiden.
– Min mamma dog i diabetes och det var främsta skälet till att jag tog beslutet om att operera mig.
Hur upplevde du omgivningens reaktioner?
– Nu tänker jag inte på det så mycket längre. Men förut var det lite som att folk hajade till och kände jag inte personen så kanske den trodde att man var sjuk, att man hade fått cancer eller så. Så det var lite halvläskigt och då ville man gärna visa att man mådde bra.
Är det här den lätta vägen till viktnedgång?
– Nej, det är ingen räkmacka. Tre veckor innan måste man leva på nutrilett så att levern drar ihop sig. Den är porös när man är fet och då är man rädd att den ska gå sönder eftersom man måste lyfta den vid operationen. Och så är det rejäl uppoffring.