I halvdunklet, genom publikhavet, möttes deras blickar. Det var ombord på en Ålandsbåt, runt Valborg, 1996. De drogs mot varandra, slog sig ned vid ett bord på nattklubben och började prata. Timmarna rann iväg. Det handlade om roliga, dråpliga, saker men också om svåra. De blev snabbt privata, allt flöt så lätt och de bestämde att ses igen, vid frukosten.
Eva bodde och jobbade i Karlstad. Tobias i Norrköping.
Det var de båda 22-åringarnas första, riktigt stora kärlek. Och det där samtalet, det bara fortsatte och fortsatte.
Vad hon föll för? Att han hela tiden var så närvarande. Så varmhjärtad. Och inkännande. Att han hade så nära till sina känslor, oavsett om det handlade om skratt eller gråt. Eva tyckte att hon lärde sig det av honom, att lättare visa känslor, och tog efter.
De fixade och trixade för att kunna ses så mycket som möjligt, från sen torsdagskväll till tidig måndagsmorgon. Efter tio månader stod de inte ut längre och Eva flyttade ned till Tobias i Norrköping.
Det var efter ett "frieri" av det ovanligare slaget. Eva hade följt med Tobias på en lägenhetsvisning när han i köket vände sig mot henne och sa: "Skulle du kunna tänka dig att dela den här skärbrädan med mig?"
Det kunde hon tänka sig. Tio månader efter Åbokryssningen flyttade de ihop. "Det var det bästa jag gjort."
Eva fick jobb på Telia. 1999 föddes Linnea och 2004 kom lillasyster Elin.
Eva och Tobias startade en webbshop med designsmycken och hade Perrelli och Carola som kunder.
Efter några år kom Eva till NT:s marknadsavdelning och Tobias blev vice vd på Industriautomatik.
Livet flöt på fint. Båda stortrivdes med sina jobb, men gjorde också mycket tillsammans hela familjen. De tyckte om att överraska varandra, Eva och Tobias. De blev vuxna ihop, men fortsatte också att leka.
Tobias var uppvuxen i Söderköping och ville gärna tillbaka. Kompisar tipsade om ett hus i Tyketorp som båda föll för. Sedan följde år av renovering, det mesta gjorde de själva.
Tobias hade alltid varit aktiv och mån om sin hälsa. När knäna inte längre höll för fotboll började han tillsammans med några barndomsvänner att köra mountainbike. De blev som smågrabbar igen, där i skogen, filmade samtidigt som de cyklade. Hade roligt, och blev lyckliga, av träningsformen.
Den 24 maj 2015 skulle Tobias och barndomsvännen Mattias ställa upp i en tävling i Olstorp i Linköping. Kvällen före var det final i Eurovisionsmelodifestivalen. Måns Zelmerlöw vann med Heroes. Eva kan inte med den låten. Tobias var lite trött. Eva tolkade det som att han var spänd inför tävlingen. Sent på kvällen for han iväg och köpte en pizza, tyckte han behövde något rejält i magen inför morgondagens cykeldust.
Tobias gick upp tidigt på tävlingsdagen. Eva gjorde detsamma och kokade ett extra ägg till honom. Mattias kom och hämtade sin cykelkompis. Eva kysste snabbt sin man. Jag älskar dig. Lycka till nu!
Lite senare på förmiddagen gav sig Eva ut på en långpromenad i Alboga-skogen. Men den kändes inte som vanligt. Något skavde. Något var fel.
När hon kommer hem hade ett 010-nummer ringt fler gånger och snart ringde det igen. Det var en överläkare på Universitetssjukhuset i Linköping. Bli inte rädd nu, sa läkaren, men det har hänt Tobias något. Vi har hämtat in honom till sjukhuset. Kan du komma direkt?
Bästa vännen som är granne och både tjejerna följde med. Som Eva uppfattat det hade Tobias fått hjälp med andningen i samband med att han föll av cykeln. Det lugnade henne, att det förmodligen hade med hans astma att göra. På vägen till US fick hon kontakt med Mattias. Nej nej, sa han. Det handlade om hjärt- och lungräddning, Eva, inte astma.
Helt oförklarligt hade den vältränade 41-årige Tobias en halvtimme in i tävlingen drabbats av en massiv hjärnblödning. Han föll av cykeln. Ambulanspersonalen var snabbt på plats och fick igång hans hjärta.
Nu låg han där, i respiratorn, och såg så levande ut. Som om han sov bara. Eva sa till läkaren att det var hon, bara hon, som skulle tas avsides om något dramatiskt hände med Tobias tillstånd. Allt för hinna mildra chocken för tjejerna.
Det gick någon halvtimme och sedan blev Eva hämtad till ett rum. Och där kom de. Orden som för alltid etsat sig fast: Det finns inget mer vi kan göra för din Tobias.
Tobias var hjärndöd. Och Eva helt tom. Som att släppas ut från ett flygplan, utan fallskärm. Utan minsta lilla skydd som skulle kunna lindra kraschen. Någonstans ifrån fick hon handlingskraft att ringa runt till alla vänner, släktingar och tjejernas lärare. Hon ville förekomma ryktesspridning. Att den rätta versionen skulle komma ut. Utan stigmatiserande hysch-hysch.
Läkarna hade bråttom och ville stänga av respiratorn. På stående fot tvingades Eva och Tobias föräldrar fatta beslut om hans organ skulle doneras eller ej. Ja, enades de om. Det hade Tobias velat och en tid senare får Eva via vården reda på att Tobias organ räddat fem människoliv. En 25-årig man har hans ena njure. En 50-årig kvinna hans hjärta.
Den där tomheten. Att plötsligt stå ensam med allt. Hur orkar man vidare? Ja, vad finns det för val när man är ensam förälder till två underbara tjejer?
Det måste gå, inga alternativ existerar.
När äldsta dottern Linnea, 17 år, läser det här reportaget före publicering säger hon: Jag minns hur du tog pappas händer, mamma, och sa "tack för att du visat mig vad riktig kärlek är".
Tillsammans arrangerade de hyllningen, inte begravningen, i Drothems kyrka. Både Eva och äldsta dottern Linnea höll tal. Evas och Tobias "egna" låtar spelades. "A sky full of stars", "Love me like you do", "Du finns inom mig". Gästerna fick inte plats, flera fick stå utanför.
En dag i taget. Sakta, sakta försöka hitta vägar att leva vidare. Att tänka rätt tankar. Hur länge får man sörja? När behövs det göras vissa avslut?
Eva beskriver livet efter makens död som en skranglig hängbro, utan trappsteg att sätta fötterna på. Med tiden har några steg här och där utkristalliserat sig.
Tack vare fantastiska vänner och släktingar har det gått. Ska det gå.
Hon och tjejerna har blivit än mer sammansvetsade. I mars ska de till US och träffa de läkare som tog hand om pappa Tobias. Främst är det Elin som vill ha svar på en del frågor. Kanske ska de på årsdagen av Tobias död, den 24 maj, besöka motionsområdet i Olstorp för att se om där ser ut som de tänker sig.
Och så ska de flytta. För mycket därhemma gör ont.
Tillsammans har de gjort en hashtag som de använder i sociala medier, #2017ärmöjligheternasår. De är värda att få må lite bättre det här året, helt enkelt, och ska jobba på det.
Hade Eva kunnat förhindra något? Fanns det tecken hon inte såg? Nej, men lite skuld kommer alltid att finnas kvar. Successivt ersätts dock skuldkänslorna av mer konstruktiva tankar. Viktigare, sannare och mer uppbyggliga tankar.
De fick 19 år tillsammans. De vårdade kärleken och tog aldrig varandra för givna.
– Aldrig någonsin gjorde vi det.