Den elfte dagen i den elfte månaden klockan 11:00 startar Carla Cat Carlsson en lång vandring. En riktigt lång. En bit över 150 mil, kanske upp till 170, ska hon avverka på cirka 26 veckor. Vandringen börjar i Åby, går via Eskilstuna, Gävle och norröver längs med Höga kusten, via Haparanda.
– Slutmålet är Kiruna, men jag vill gärna ta mig vidare till Nordkap om det går, säger Carla Cat Carlsson.
Carla Cat Carlsson har så kallad högfungerande autism med ADD, en form av ADHD. Hon är också astmatiker, har ledbesvär, migrän och generell ångest.
– Det är ett test för mig själv, vad jag klarar av. Läkarna säger att det är en bra grej. Min kirurg hejar på, säger hon.
Hon har även problem med synen och är värmekänslig, därför väljer hon att gå norrut, och dessutom under vintern.
– När jag var yngre ville jag bli geolog och glaciolog, så den här vandringen är en dröm. Att vara nära naturen med ett varierande landskap. Jag kommer ju få uppleva två säsonger. Förhoppningsvis se norrsken, djur, natur, blandat med stadsmiljöer och människor.
Carla möts av en del fördomar inför projektet. När hon letar kläder händer det att de i butiken tittar snett på henne när hon berättar vad hon ska göra.
– Att göra detta slår hål på en del fördomar, det är en bonus i det hela. Jag är ju ingen atlet, inte enligt mallen för en typisk äventyrare.
Det främsta skälet till vandringen är för att hon vill klara av det.
– Hälsan blir inte bättre med åren heller. Sedan ledsnande jag på mina egna ursäkter också.
Ett annat är att hon vill samla in pengar till Hjärnfonden. Målet är att få in 150 000 kronor.
Ett sådant stort projekt kräver ordentliga och minutiösa förberedelser. Planeringen började för cirka tre år sedan. Hon valde att dra pulka med tillhörigheterna istället för ryggsäck.
– Pulka är mest flexibelt. Först använder jag hjul, sedan dras den på snö.
Att fixa ström är en huvudvärk, det är ett av de största problemen anser hon.
– Foto och film är en stor del av projektet, så jag är rätt beroende av det. Jag har flera powerbanks och många batterier med mig.
Hon har testat utrusning som kameror, stormkök och kläder i riktig kyla.
– Jag var fem dagar i ett fryshus i 35 minusgrader. Tufft, men det gick.
Men i stort är det ett rent matteprojekt. Hon måste räkna matåtgång, belastning på kroppen, hur mycket vikt man orkar dra och så vidare.
– Bara att fördela korrekt i pulkan är en riktig ingenjörskonst, säger hon.
Det är ganska mycket logistik kring det hela. Totalt kan hon ha mat för två veckor med sig.
– Jag har 15 depåer utmed vägen dit mat skickas varefter jag avverkar sträckan.
Hon delar upp resan i tre huvudetapper. Den första går hon två mil om dagen, etapp två en mil och etapp tre fem kilometer.
– Man måste trappa ner ganska rejält när det kommer snö.
Att vandra ensam är inget problem, snarare tvärtom.
– Trivs bäst ensam, jag klarar isolering bra.
Vad kommer du att sakna hemifrån?
– Att titta på animefilmer. Eller en dusch. Ja, en riktig dusch, det kommer jag sakna!