14 mars 1919 flyttade Gunnar Erikssons farfar Edvard Eriksson med sin gravida fru Gerda och deras barn, Ingrid, Bertil och Tore, till gården Ervestorp utanför Tjällmo.

För att klara av att driva och bruka gården hade familjen både drängar och pigor till hjälp. De båda pojkarna Tore och Bertil får lov att börja hjälpa till från en tidig ålder. Arbetet utförs för hand eller med hästen till hjälp på sommaren och på vintern får de båda bröderna ta jobb med att köra timmer i skogen på andra gårdar.

- Här på gården fanns inte mycket skog så de kunde inte leva på den som inkomst. Reparationsvirke kallade de det för, alltså det fanns bara virke till att underhålla och reparera husen.

Artikelbild

Familjen Eriksson på trappen framför mangårdsbyggnaden. Gunnars farbror Bertil, mamma Lisa, Gunnar och lillasyster Ingrid.

1937 hände den stora katastrofen för Gunnars farfar och hans familj. Den äldsta dottern Ingrid dör i polio bara 26 år gammal.

- Farmor blev sig aldrig lik efter det, hon blev orolig och sa alltid ”bara det inte händer något”. Hon var nog alltid orolig efter det och tänkte på att det kunde hända saker.

1943 tar bröderna över gården tillsammans och så träffade Tore Gunnars mamma Lisa. De gifte sig midsommaren 1945 och hon flyttade in i mangårdsbyggnaden där Bertil fick bo kvar på ett rum på övervåningen.

Den första traktorn köps in och bröderna tar granngårdens mark i arrende kanske med förhoppningen att få en större lönsamhet. Gunnars pappa planerar till och med för att bygga en ny ladugård och lillasyster Ingrid beräknas födas i september. Men då slår tragedin till än en gång på Gården när Gunnar bara var tre år.

Artikelbild

Ett foto på farbror Bertil står kvar i hans kammare och i det hemtrevliga köket med lindblomsgrön pärlspont hänger fortfarande kökslampan som Gunnar minns från hans barndom.

- Pappa höll på att klyva ved och på något vis blir han träffad av ett vedträ i huvudet, det var inget dödande slag utan det blev en blödning innanför pannbenet som blev en inflammation som inte gick att operera på den tiden. Så det slutade med svår huvudvärk och han dog omkring midsommar 1948.

Gunnars mamma visste inte vad hon skulle ta sig till men till slut kom hon och Bertil överens om att driva gården tillsammans. Så Gunnar växte upp i en familj där farbror Bertil blev som en extra pappa.

Artikelbild

I den gamla mangårdsbyggnaden finns mycket bevarat,gamla tapeter, strömbrytare och gamla lamparmaturer lever här ett stillsamt och fredat liv.

- Bertil var alltid väldigt mån om oss; mig och min syster. Han fixade så vi fick skidor och olika saker och brydde sig om hur det gick i skolan, men det var lite annorlunda uppväxt det är klart.

Tyvärr gick Gunnars pappas stora framtidsplaner inte att genomföra längre och familjen fick säga upp arrendet på granngården. När Gunnar var 13 år var planen att han skulle till Motala och utbilda sig men där trivdes han inte. Så Gunnar börjar arbeta på gården hemma och granngårdarna omkring.1967 köper han gården och Gunnar blev månskensbonde som han själv säger.

Artikelbild

Gunnar säljer korna 1970, eftersom han hade fast anställning på ett sågverk och hade två små barn med sin dåvarande fru. Dessutom behövdes stora kostsamma moderniseringar av ladugården genomföras om den skulle fortsätta vara i drift.

- Det är lite samma läge nu som det var då, historien upprepar sig, familjejordbruken hade blivit omoderna och det var stordrift som gällde.

Sedan han övertog gården har han drivit den som en fritidssysselsättning med hjälp från både familj och grannar.

- Nu är det nog så att det är det sista året som jag är bonde och driver åkrarna, det är lite vemodigt. Att jag har drivit den här gården är ju att jag har varit intresserad och velat ta hand om gården.

På 90-talet började Gunnar med fårskötsel för att hålla marken öppen. Det tycker han själv var den roligaste perioden på gården.Om Gunnar får önska så vill han att gården ska drivas ekologiskt i framtiden och att någon form av djurhållning ska finnas.

- Husen ska naturligvis räddas och underhållas på något sett de med. Målsättningen är ju att någon i släkten ska kunna behålla gården men det finns ju inga förutsättningar för att driva gården som den är idag som annat än fritidssysselsättning. Och jag är motståndare till det som många gör idag att de styckar av husen och säljer åkermarken, jag tycker inte att det är något vettigt för framtiden.

Trots att gården aldrig varit lönsam och att Gunnar aldrig kunnat leva på jordbruket känner han sig inte bitter. Han har kommit till freds sedan länge med gårdens öde.

- Jag tror man behöver satsa på den vegetariska trenden att odla grönsaker eller andra sädesslag och växter. För den här trenden med vegetarisk kost tror jag kommer hålla i sig. Jag tror man behöver ta in nya grödor och tänka nytt för att kunna klara sig som ett mindre jordbruk.