Han heter Nils-Ingvar, men det har omgivningen lite svårt att uppfatta. Därför kallar han sig själv Nisse. Här får du ta del av hur allt började och varför han trots allt tänker åka Vätternrundan i år.
Han berättar att han vid ett tillfälle var på en skola och informerade och skolans rektor frågande vad han hette. Ett par minuter senare kallades han ändå Nils-Erik.
– Efter den dagen säger jag Nisse. Det kan till och med en rektor komma ihåg, säger han.
Namnet Nisse gällde även innan dess. Som barn kallades han Nisse, även hemma.
Nisse är född i Askersund, men uppvuxen i Skänninge. Där gick han sjuårig folkskola.
Efter sjuan var skolan slut för Nisses del.
– Det var jag mycket tacksam för, säger han.
Efter att skolan tagit slut cyklade han ibland förbi skolan och hörde när det ringde in.
– Då skrattade jag av en riktig frihetskänsla.
Det var inte så att han vantrivdes eller hade problem med kompisar.
– Det var så tråkigt och jag hade väldigt svårt att göra läxor. Jag fick sitta i köket och mamma manade på, säger han.
Hösten då han var 14 år blev det istället verkstadsjobb som anordnades av Skänninge stads yrkesskola.
– Då jobbade man och fick 1,76 i timmen så man var avlönad.
Han var anställd av verkstadsföretaget och hade teori två eftermiddagar i veckan.
Tre år pågick det kombinerade jobbet och utbildningen.
– Så jag är alltså verkstadsmekaniker, säger han.
På fritiden tog han kurser i svetsning.
– Mina svetskunskaper har jag haft användning av både i arbetet och privat. Jag har svetsat rost på ett antal bilar.
1968 kom han i kontakt med politiken för första gången.
– Då var det någon som kom till Mjölby och informerade om KDU, säger han.
Nisse tyckte inte att programmet var särskilt fantastiskt, men tänkte att det var en bra sak att forma politiken utifrån kristna värderingar. Så han blev medlem.
– Fram till -77 var jag mest bara med på aktiviteter som ordnades, bilrally oxch sådant.
Hösten 1977 hade han bestämt sig för att kontakta ordföranden och höra om han kunde få hjälpa till.
– Men jag hann inte ta kontakt innan det kom ett brev hem om att KDU i Mjölby skulle läggas ner.
Det visade sig finnas en regel som sa att om minst fem personer motsatte sig beslutet så gick det inte att lägga ned lokalföreningen. Han kontaktade några andra som skrev under protesten och KDU blev kvar i Mjölby. Och Nisse blev ordförande.
1978 blev han ombudsman i KDU, gifte sig och flyttade till Motala.
– Hon vägrade bo i Skänninge.
De bodde först på Ekön och flyttade sedan till Borensberg där de fortfarande bor kvar.
Väl inflyttad i kommunen började han engagera sig i kommunpolitiken. 1979 var första året han deltog i valet i Motala. Då stod han en bit ned på listan.
Efter nästa val, 1982, tog det fart på allvar.
– Då stod jag som andranamn på listan och kom in i fullmäktige, säger han.
För en tid sedan avgick han som ordförande för Kristdemokraterna i Motala. Det spekulerades lite i politiska kretsar att han nu skulle göra andra saker i sitt liv. Trappa ner eftersom han fyller 65 år i vår. Men någon nedtrappning är det inte fråga om.
– Istället för ordförande i föreningen är jag ledamot. Jag har kvar alla mina uppdrag.
Och inte ens det är nog.
– Jag har skaffat mig ett extra jobb. Jag står och demonstrerar saker i butiker. Jag har bland annat stått och stekt och serverat vegetariska bullar och korvar, säger han.
Några i hans omgivning har kommenterat jobbet.
– Ja, jag är ju inte direkt världsberömd i köket, men det gick bra och var roligt.
Nästa gång blir det kaffeservering i en matvarubutik.
Ett yrkesliv med många politiska uppdrag har satt sina spår i form av låg pension berättar han.
– För min del innebär inte 65-årsdagen någon skillnad alls.
Numera är motion en viktig del av Nisses vardag.
– Jag har inte varit en motionär tidigare i livet, säger han med eftertryck. Det är hustrun som varit det.
Han och barnen har fungerat som servicepersonal när hustrun åkt Tjejvättern eller deltagit i andra motionslopp.
Förändringen skedde 2011.
– Då kom hustrun och frågade om jag inte skulle åka Cykelvasan. Det fanns en sträcka som var 30 km.
Sagt och gjort. Efteråt tyckte han att det varit en stor apparat med mycket fixande för att åka iväg och cykla 30 km. Så till året efter anmälde han sig till sträckan som var 45 km.
– Jag fick lite blodad tand, säger han.
Förra året hade han planerat att åka hela 90 km, men fick ingen plats. Skulle få nöja sig med halva sträckan. Inte långt innan tävlingen meddelade sonen, som skulle göra Klassikern och springa Lidingöloppet, att hans knän kanske inte skulle palla med alltihop. Så de bytte. Nisse fick 90 km och sonen fick 45 km.s
Nisse var inte riktigt förberedd.
– Det blev 31 mil på en vecka på Kvarns grusvägar. Det var en hård vecka, säger han.
Men Cykelvasan avverkades på 5:55.
– Nu ska jag köra i år igen. Nu har jag som mål att ingen ska köra dubbelt så fort som jag.
Han har flera gånger tänkt att han skulle åka Vätternrundan.
– Men det är ju för långt, säger han och betonar ordet för.
Men nu är det ändå dags.
– Nu när det är 50-årsjubileum så tänkte jag att jag skulle vara med, säger han.
När det var dags att anmäla sig var Nisse redo. Både datorn och paddan var uppkopplade.
– På en och en halv minut var det fullt, säger han.
Men han fick en plats.
– Nu tränar jag flera gånger i veckan för att få kroppen att klara det här.
Han har märkt att spinningen på vintern gör att knäna klarar sig bättre under barmarkssäsongens inledning, men vägen till spinningen var inte lätt.
– Det var hustrun som kört med det. Jag följde med och det var fruktansvärt plågsamt. Så vansinnigt tråkigt att jag vägrade sen.
Men så fick han en pulsklocka och med koll på pulsen så blev spinningen uthärdlig och det gav resultat.
– Man var igång mycket bättre inför säsongen.
Nu har han köpt en ny cykel också inför Vätternrundan. han har köpt den av en kompis som kört rundan på den cykeln. På tiden 9:56.
– Så går det inte bra så beror det inte på cykeln, säger han.