Det är kris på akuten varje dag. Det säger en av undersköterskorna som vi träffar vid lasarettet.
Vid lasarettet i Motala möts vi av ett tjugotal undersköterskor och fackliga företrädare. Vissa är arbetsklädda, vissa har semester och vissa väntar på att om några timmar kliva på sitt nattpass. Gemensamt för samtliga är att de är här för att dela med sig av sina tankar kring sin arbetssituation och beslutet om höjd OB-ersättning bland vissa yrkesgrupper inom vården – där undersköterskor inte ingår.
Beslutet benämns, av undersköterskorna vid LiM, som en orättvis handling.
– Vi går bredvid sköterskorna och jobbar samma kväll, samma julafton och samma nyår – och så ska de ha mer.
– Man tror inte att det är sant. Jag blir bara förbannad.
– Vi jobbar i team vilket gör att vi alla behövs, både undersköterskor, sjuksköterskor och läkare.
Rösterna och åsikterna haglar tätt. Någon beskriver satsningen som "olika OB för lika arbete". Stämningen i lasarettets kafeteria är dämpad. Vissa ser uppgivna ut, andra frustrerade och upprörda.
Yrkesgrupperna som till våren får 75 procent mer i ersättning vid arbete under obekväm arbetstid är sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor, biologer och biomedicinska analytiker. Inte undersköterskor.
– Jag blir egentligen inte förvånad... Under pandemin stod ledningen och sa "våra vårdhjältar", men sedan blev det tvärtyst. Nu då? Nu är vi inne i en våg igen. Det blir jättetufft för alla, säger Åsa Frisk, undersköterska på akutmottagningen.
"Vi är lika mycket värda som syrrorna", säger en av undersköterskorna som vi träffar vid LiM. Ändå känns det inte som att den regionala ledningen anser det.
Sissi Stanic, sektionsordförande för Kommunal syd, bekräftar undersköterskornas känslor. Hon berättar att fackförbundet hela tiden driver frågan för bättre villkor och högre OB. Hon understryker dock att OB:n då ska gälla alla, inte bara vissa grupper.
– Man kommer inte lyckas med kompetensförsörjningen framåt över huvud taget. Det lockar inte när man gör sådana skillnader. Det vi vill är att man ska höja grundlönen, säger hon.
Personalen som vi träffar vid LiM upplever att deras arbete inte värderas lika högt som övriga yrkesgrupper inom vården. De vittnar om en ökad arbetsbelastning på grund av att bristen på sjuksköterskor. Ändå omfattas inte deras arbete under kvällar, helger, nätter och röda dagar av det höjda tillägget.
– Med tanke på att det är brist på sjuksköterskor får undersköterskorna ta på sig mer och mer ansvar och göra mer av det som sköterskorna egentligen ska göra. Det funkar inte heller till slut. Då går alla på knäna, säger en av dem.
"I dag ser man kanske att de unga inte är så sugna på att jobba helger, kvällar, nätter och röda dagar. Då måste man göra det ännu mer attraktivt i sådana fall, om vi över huvud taget ska kunna driva sjukvård", konstaterar en av undersköterskorna vid LiM.
– Lönen är självklart att den ska vara olika, det handlar om utbildning, men min obekväma arbetstid anser jag är lika. Det har ingen betydelse om jag är syrra eller undersköterska. Det frestar på lika mycket att gå till jobbet en julafton som det gör för en syrra, säger Annika Wernström, undersköterska på akutmottagningen, och fortsätter:
– Ska man göra något för att få fler syrror, för det är väl därför man gör det här egentligen, då måste man börja titta på helt andra saker. Då måste man höja lönen, man måste bli fler och man måste få en dräglig arbetsmiljö.
Bland undersköterskorna finns en oro för att folk ska söka sig till andra arbetsplatser, dels på grund av lönen. Heléne Karlsson, skötare inom rättspsykiatrin samt facklig företrädare, berättar att hon förlorade många kollegor när kommunen efterfrågade personal som kunde ta hand om ensamkommande flyktingbarn.
– Det var mycket, mycket högre lön. Den personalen har inte kommit tillbaka, fast de inte jobbar med de ensamkommande längre. Det finns inget folk att få tag på till psykiatrin.
Att det råder brist på vårdpersonal är inte unikt för lasarettet i Motala, men det drabbar personalen även där.
– Det finns väl personal så det täcker alla tjänster vi har, men det finns inga vikarier att ringa in och ingen pool, säger någon.
– Vi har folk som är över 70 som jobbar inom rättspsykiatrin, fyller Heléne Karlson i.
Heléne Karlson är skötare vid rättspsykiatrin samt facklig företrädare. Hon lyfter att man bygger nytt vid Skänningeanstalten. "Blir vi behandlade såhär lär folk flytta på sig", säger hon.
Någon berättar om kollegor som går in i väggen på grund av arbetsbelastningen. Vem ska orka? Sissi Stanic, sektionsordförande för Kommunal syd, bekräftar att arbetsbelastningen har varit hög under pandemin.
– Det har varit jättetufft. Sedan kommer det här som en klapp på axeln, att man inte är lika mycket värd. Det här är droppen egentligen. Man är ingen attraktiv arbetsgivare när man gör såhär.
Just nu pågår en namninsamling som ska lämnas över till det regionfullmäktigesammanträde som äger rum i februari. Namninsamlingen har just nu över 1 200 underskrifter.
– Det värsta är att vi inte kan göra så mycket. Rent krasst, vi som kan lägga våra scheman själva, skulle kunna strunta i att lägga alla röda dagar, kvällar, helger och nätter, men det är ju arbetsvägran så det kommer inte att funka. Strejka får vi inte göra. Vi har inte så mycket att välja på, säger Annika Wernström och fortsätter:
– Man går till jobbet med en liten klump i magen för det har varit så fruktansvärt mycket och det är lika mycket överallt.
Stämningen i lasarettets kafeteria är dämpad. Vissa är upprörda, andra ser mest trötta ut. Uppgivenheten är ett faktum.
Undersköterskorna som vi träffar vid LiM belyser att lasarettets läkare och sjuksköterskor är på deras sida, men att fler kollegor inte har möjlighet att närvara på grund av arbetsbelastningen.
– Vi är ganska några i dag, men det är ingen som kan gå ifrån jobbet.
Flera av undersköterskorna har själva fått prioritera sin lediga tid för att närvara.
– Jag har semester och är här.
– Och jag borde sova för jag ska jobba natt.
– Återhämtning är en bristvara nu.
"Vi har inget flöde. Det går inte att få flöde", säger Pernilla Sköld Wendt, undersköterska på akutmottagningen (till höger). Hon menar på att det, som läget är just nu, inte går att ta hand om patienterna på ett säkert sätt. Bredvid henne står Sandra Blixt, facklig företrädare samt undersköterska på röntgenkliniken.
Pernilla Sköld Wendt, hemmahörande på akutmottagningen, är en av de undersköterskor som är i tjänst. Hon dyker in i samtalet när det närmar sig sitt slut och berättar att hon är tillbaka på rehab efter en lång sjukskrivning.
– I dag tillbringar jag dagen med att fylla på, för det är inte påfyllt någonstans. De har inte hunnit, säger hon, skakar på huvudet och fortsätter:
– Det har varit... Nej, det är.... Usch... Allmänheten måste få veta mer. Hela vårdkedjan är katastrof. Jag älskar mitt jobb, jag gör det, jag vill inte vara någon annanstans, men det är inte roligt just nu.
Högre lön hade inte ändrat arbetssituationen, framhåller Pernilla Sköld Wendt.
– Det finns inte nog med pengar i världen för att orka med. Man kraschar. Jag har kraschat.
Att undersköterskorna inte får höjt OB-tillägg till våren är bara en faktor som skapar frustration.
– Vi är en kugge i hjulet. Försvinner den kuggen så rasar det, fastslår en av undersköterskorna.