DEL 2
När jag gör ett besök på ”Backa” berättar ägaren Gunnar Jansson att jag faktiskt är den förste som någonsin besöker torpet med anledning av mordet.
– Folk har haft mycket fokus på Elgs hus. Och det är ganska komiskt för Sjöstugan är inte alls densamma i dag som när Elg och Jonsdotter bodde i den. Den står inte ens på samma tomt.
Gunnar är säker förstås, Sjöstugan ägs nämligen av hans kusin Katrin Andrén. Katrin berättar hur torpet fick flyttas ett hundratal meter när ny markplan delade upp Björka i olika gårdsområden.
– Det skedde 1847 så det har stått väldigt länge på sin nuvarande plats ändå. Men mycket har hänt sedan dess så av det ursprungliga torpet återstår inte mycket.
Bakom den stora dubbeldörren hade Kull sitt sovloft.
Gunnar tar med mig på en rundtur och han vill väldigt gärna visa den omtalade logen på Backa.
– Det mesta här är K-märkt så här har tiden stått stilla, förklarar han.
Gunnar lossar kilen på den stora dubbeldörren, tar ett kliv in och pekar sedan upp mot vänster.
–Ser du loftet? Där sov Kull. Och kanske gjorde han lite annat också om Jonsdotter var på besök.
Gunnar berättar att Sjöbacka har varit i familjens ägo ända sedan 1883. Kulls mor, Maja Persdotter, hamnade på fattighuset och huset stod därefter obebott en tid innan hans farmor och farfar köpte det.
Gunnar tittar sedan lite tvekande på mig, nästan som att han funderar på om han ska berätta eller inte. Men så säger han:
– Carl Fredrik Svensson Kull är här ibland.
När jag undrar vad han menar, svarar han:
– Jo, han spökar. Du skulle höra, ibland är det ett sådant jäkla liv uppe på vinden att jag måste ryta i. Det låter som om han välter möbler.
Oj! Och vad säger du till honom?
– Jag brukar ropa ’lägg av nu för helvete Kull!’ – ja, då blir det lugnt.
Det var här som Carl Fredrik Svensson Kull hade sin sängplats.
Gunnar kan inte minnas när han var på vinden senast, han vägrar att gå upp. Men då jag gärna vill ta mig en titt bistår han vänligt med en stege som jag spänt tar i besittning. När jag kommit till den höjd att jag kan vila hakan mot det dammiga vindsgolvet, vill jag dock ner igen. Det känns som jag fått ett skynke kastat över mig.
– Vad var det jag sa! Det är nåt däruppe.
Gunnar berättar om en annan händelse som inträffade en sen augustikväll för ett par år sedan. Han hade åkt ut på Salstern för att vittja sina kräftburar när han hörde hur någon började busvissla.
– När jag vände mig om såg jag att det stod en man på min brygga. Han bar gammaldags kläder och vinkade åt mig som att han ville att jag skulle komma in.
Gunnar, som i just det ögonblicket höll på att tömma en bur, visade inte på någon större brådska vilket mannen på bryggan inte tycktes gilla. Visslingarna blev allt ihärdigare och till slut startade Gunnar motorn och åkte in.
– Jag befann mig bara 100 meter ut och var snabbt inne, men mannen var spårlöst borta.
Gunnar frågade grannarna dagen därpå om någon av dem varit på bryggan men det hade de inte.
– Jag är helt säker på att det var Kull.
Även Katrin berättar att hon kan drabbas av ”konstiga känslor” när hon är vid Backa.
– Jag plockar ju mycket lingon i krokarna. När jag har gått förbi huset så har det varit flera gånger som jag liksom bara har stannat upp. Jag vet inte vad det är, kan inte förklara det, men konstigt är det.
Är det obehagskänslor, menar du?
– Alltså, jag vet inte hur jag ska förklara det, säger hon och rycker på axlarna.
– Det är bara en otroligt märklig känsla som smyger på.
Katrin byter samtalsämne och nämner en dråplig händelse som hennes mor låtit berätta för henne. Den handlar om Anna Lovisa, dottern till Elg och Jonsdotter.
– Mamma är född här uppe i Löfvelund, i samma by som Anna Lovisa och hennes man Arnold Skärström bodde i.
– Skärström var ju något av en stortjuv, satt fängslad ett par gånger för stölder, och en gång hade han stulit en gris. Han hade hängt upp den i en gran och för att spåren i snön inte skulle ledas till den, gick han baklänges mellan huset och grisen. En dag stod Anna Lovisa och stekte fläsk när hon fick se länsmannen närma sig huset. Hon fick panik, krafsade ur fläsket ur pannan och slängde bitarna på golvet. Där satt Skärström på huk och när länsmannen kom in genom dörren tog maken snabbt upp en fläskbit och började putsa skorna med.
Av stekosets karaktär kunde den statliga tjänstmannen konstatera att det nog minsann doftade fläsk, men Skärström hade då svarat:
”Åh nej, det är bara skomedlet som luktar”.
Han klarade sig.