Tom dyker inte upp till frukosten på stadsmissionens härbärge i Motala. När hans mamma kommer på besök tas hon åt sidan av personalen. Det är något som har hänt. I en sliten soffa har Tom, 35 år, dött av en överdos. För lillasystern Linda kom beskedet som en chock. c
– Vi trodde ändå att det skulle bli bra. Tom hade tagit sig ur missbruk och depressioner tidigare, han behövde bara få rätt hjälp, berättar Linda.
År 2006, i Motala finns en påtaglig frustration. Tom, som alltid varit väldigt engagerad i samhällsfrågor, grundar Motstånd Motala i syftet att starta en dialog med kommunens ledare. Han ville inte sitta tyst medan vänner, bekanta och främlingar nekades den hjälp som behövdes.
– Det började bra, Motstånd Motala skulle värna om allas lika rättigheter och starta viktiga diskussioner, menar Linda.
Men responsen från Motala kommun blev inte den som Tom hade önskat. Frustrationen blossade upp ytterligare. Samtal byttes ut mot demonstrationer. Demonstrationer blev till ockupationer. Den kanske mest uppmärksammade aktionen skedde på socialkontoret. Medlemmar i Motstånd Motala blockerade ingången, till slut fick de lyftas bort av polis.
– Jag förstår kommunens reaktioner. Motstånd Motala gick för långt, metoderna blev för drastiska, vilket också skapade splittringar inom gruppen. Jag tog och tar avstånd helt från hur det gick till på slutet, säger Linda.
Snart insåg Tom att grundtanken gått förlorad. Han lämnade rörelsen och började arbeta som säljare. Hela tiden fanns ett liv som aldrig riktigt blev ordnat. Tidigare missbruk och skulder gjorde det svårt att skapa en stabil grund, en stabil värdighet. När Tom blev varslad tidigt under hösten 2013 gick det fort utför.
– Han hade varit drogfri i åtta år. Det är en oerhört lång tid. Men det är en kort väg tillbaka till ruta ett, berättar Linda.
Arbetslösheten tvingade in Tom i en depression. Drogerna agerade fristad. Han blev allt svårare att kontakta. Linda, som var med Tom på akuten åtta år tidigare, förstod allvaret.
– Jag gjorde en LVM-anmälan till Socialtjänsten i Motala. Ingenting. Jag fick inte ens svar om att ärendet inte gått vidare, säger Linda.
Efter ett misslyckat självmordsförsök lägger Tom in sig själv på psykiatriska kliniken på Motala lasarett. Han var rädd.
– Han blev inskriven för missbruksavvänjning och självmordstankar. Två veckor senare skrevs han ut, berättar Linda.
Skälet var att Tom haft droger på sig, samtidigt som en annan patient hamnat på intensiven. Linda menar att Tom fick skulden.
– Missbrukare tar droger, det är just det avvänjningen skulle hjälpa honom med. Jag vet att Tom inte tog in drogerna. Att sen sjukhuset inte visiterat sina patienter tillräckligt var det ingen som ville låtsas om, säger Linda.
Två dagar innan läkaren skrev ut Tom hade han uttryckt starka självmordstankar.
Vad som följer är tre hektiska månader, svåra att hänga med i. Linda tog snabbt med sig Tom till psykiatrin igen, där mobila teamet beslutar att han behöver hjälp. Dagen efter skrivs han ut igen. Tiden går, Tom försöker ta sitt liv igen och polisen kör honom till psykiatrin en tredje gång. Dagen efter skriver avdelningen ut honom en gång till. I ett försök att rädda sin bror vänder sig Linda och Toms mamma till akuten i Linköping.
– I Linköping menar de att Tom bör läggas in, men att det är Motalas ansvar. Så han läggs in i Motala, igen, och skrivs ut direkt, igen, berättar Linda.
I stället för vård får Tom ett permanent boende på stadsmissionens härbärge. Här tillbringar han sina sista två veckor i livet.
– En missbrukare som vill ha hjälp, som verkligen vill leva, omgiven av människor som samhället gett upp om. Det är ofattbart, säger Linda.
I dag har över ett år passerat sedan storebroderns död. Tiden runt Toms begravning tillbringade Linda med intensivt bearbetande. Hon fixade en manifestation utanför psykiatrin, skrev om händelseförloppet, kontaktade media.
– Först nu har jag låtit min egen sorg få utrymme. Först nu kan jag lägga energi på upprättelse, säger Linda.
Hon talar om samhällets oförståelse, om klass och fördomar, med samma kraft som naturen själv.
– Missbruk är ingen nöjestripp. Det är en flykt, en mardröm bara lite, lite bättre än verkligheten, menar Linda.
Hur Toms berättelse hade slutat om han var från en respekterad, välbärgad familj, utan ett brokigt förflutet, kan ingen veta säkert.
– Men fråga dig själv: hur ser människosynen ut i Sverige? Alla är inte lika mycket värda. Att klass och bakgrund ska bestämma vem som får leva och vem som måste dö är förjävligt, berättar Linda.