â Begreppet Ă€r vĂ„rdplatsbrist. Det lĂ„ter som det saknas en plats eller ett rum. Men det Ă€r inte det, rummen finns ju pĂ„ alla vĂ„ra sjukhus. Det stĂ„r till och med nyrenoverade lokaler tomma, dĂ€r man inte kan bemanna med sjuksköterskor helt enkelt. Det blir ett stopp i flödet och det drabbar hela vĂ„rdkedjan frĂ„n ambulans och akut till avdelning, sĂ€ger KĂ€ck.
Han tillÀgger att det talas mycket om att sÀkerstÀlla patientsÀkerheten.
â Det lĂ„ter som man hanterar problemen, men de löser inte problemen. Grundproblematiken Ă€r att det finns alldeles för fĂ„ vĂ„rdplatser för att det ska vara sĂ€kert och bra för alla.
KĂ€ck skriver att âpatienter, eller rĂ€ttare sagt mĂ€nniskor som ofta i vĂ„rden blir ett nummer det vill sĂ€ga antal vĂ„rdplatser, skickas hem frĂ„n akuten trots att de egentligen skulle ha vĂ„rdâ.
â Dörren till akuten Ă€r ju alltid öppen och alla som har behov ska söka vĂ„rd. Men dĂ€r finns ingen planeringsmöjlighet att hantera extrema toppar och eftersom det saknas vĂ„rdplatser att lĂ€gga in dem som behöver det stockar det sig i hela systemet.
Hur pÄverkas patienterna?
â Patienterna blir liggande pĂ„ akuten eller skickas till fel enheter som inte kan hantera deras problem. De flyttas runt med ambulans till andra sjukhus, inom regionen eller utanför, sĂ€ger han och tillĂ€gger att det Ă€r en risk för patienten och innebĂ€r stora kostnader för regionen.
â Det Ă€r de Ă€ldre sköra och multisjuka patienterna som drabbas hĂ„rdast och det Ă€r ocksĂ„ en patientgrupp som inte hörs eller lĂ„ter mest.
Enligt KÀck finns problemet pÄ alla sjukhus, men det blir kÀnsligare pÄ LiM dÀr det Àr fÀrre personal och avdelningarna mindre.
Det Àr andra gÄngen i Är som han skriver till regiondirektör Krister Björkegren. I vÄras fick han ingen respons. Hur det blir nu vet han inte. Men han vet att hans avdelning, avdelning 14 pÄ LiM, hade 23 vÄrdplatser i februari som alltid var fullbelagda.
â Idag har vi elva. Min frĂ„ga Ă€r hur lĂ€nge det hĂ„ller?
Han tillÀgger att krislÀget varit den senaste tioÄrsperioden men accelererat de senaste fem till sju.
â NulĂ€get pressar alla yrkesgrupper hĂ„rt och Ă€r inte bara en sjuksköterskefrĂ„ga. MĂ„nga i personalen har gett upp hoppet. Man har pratat om ledarskap och regionen har höga ambitioner i det. Men nĂ€r grundfundamentet helt saknas blir det tomma ord.
I mejlet finns flera förĂ€ndringsförslag som "dammsug organisationen pĂ„ alla sjuksköterskor som sitter pĂ„ sjukhusens kontor, verksamhetsutvecklare, utredare, utvecklingsenheter, staber. AnvĂ€nd del av deras tid till kliniskt arbete, det skulle ge mĂ€ngder av sjuksköterskor som kan bidraâ. Han trycker Ă€ven pĂ„ behovet av en löneökning för att kunna rekrytera.
Som chef kÀnner han sig "vingklippt" i att inte kunna pÄverka personalens löner. Men han fÄr ringa in hyrsjuksköterskor för att ersÀtta de som lÀmnat. Och fÄr "godkÀnna hyrfakturor pÄ 150 000 kronor i veckan" vilket kostar flera miljoner per Är.
Samtidigt som KÀck Àr chef Àr han ocksÄ sjuksköterska. FrÄgan Àr oundviklig, Àr han inte en av dem som Àr bekymret? Han hÄller delvis med.
â Jag vill mena att alla mina kollegor som Ă€r enhetschefer behöver vara det. Men vad jag mest Ă€r ute efter Ă€r att vi har sĂ„ mycket administrativa tjĂ€nster pĂ„ andra delar. Men jag förstĂ„r att du tĂ€nker sĂ„. Med givna förutsĂ€ttningar till mig som chef kĂ€nner jag att det inte Ă€r möjligt att stĂ„ upp för nuvarande personalpolitik. Jag vĂ€ljer dĂ€rför att lĂ€mna rollen och börja jobba som sjuksköterska igen.