"Jag är en envis jävel, det har jag alltid varit"

Ulf, eller Fixarn som han också kallas efter sin far, kommer gående i trädgården utanför sitt hus i övre Holm. Han har mörka solglasögon, för ljuskänsligheten, och en käpp att stödja sig på. I gräset nedanför altanen sitter Torsten, en elva veckor gammal amerikansk cocker spaniel. En liten lurvtuss som skänker hela familjen glädje efter ett drygt år med svårigheter.

I början på maj 2020 fick Ulf svårt att andas en eftermiddag och han kände sig orkeslös.

– Det kändes nästan som en allergisk chock, säger han.

Varje trappsteg har varit en kamp att besegra.

Foto: Rita Furbring

Corona tänkte Ulf aldrig på, snarare pollen. Men han somnade i soffan och vaknade av att han frös. Då hade han hög feber och även ont i bröstet. Ambulans tillkallades.

– Sen var allt som i dimma. Plötsligt kom det in två personer som såg ut som marsmänniskor, minns han.

Febern låg på nära 40 grader när Ulf lastades in i ambulansen.

– Sedan är allting svart.

Ulf tystnar och det märks att han blir väldigt berörd av minnet.

– Det som var mest djävligt i det här var att jag inte fick säga hejdå till min fru och hon hann inte med.

Ulf fördes först till LiM där han omgående fick syrgas och kanyler i armarna, som han uttrycker det. Då var han vid medvetande men säger att det var en skrämmande upplevelse.

– En läkare och några till stod och tittade på mig. Jag hörde bara ett brumljud som jag kände igen. Det var maskerna de hade, så att de skulle kunna andas normal luft. Men sedan har jag inget minne efter att de sagt att jag testat positivt för covid.

Efter cirka fyra dagar blev läget akut.

– Jag har två svaga minnen av det här. Jag fick min pojkdröm uppfylld, att åka ambulans med blåljus och sirener, om det är något att sträva efter. 

Ulf Karlsson var svårt sjuk. Han drabbades av både hjärtinfarkt, hjärnblödning, organsvikt och blodförgiftning.

Foto: Privat

Det andra minnet är hur en man i ambulanspersonalen tittade på Ulf när han lastades ur och sade: 

"Men för helvete Fixarn, det är ju du".

Det visade sig vara en gammal skolkamrat från lågstadiet som Ulf även åkt motorcykel tillsammans med i vuxen ålder.

– Han var helt förtvivlad, vad jag förstod. Det sista han sa när han klappade mig på benet var:

"Det här fixar du Fixarn, se till att kämpa på!"

Ulf lades i respirator direkt. Hustrun Britt som höll kontakt med sjukhuset via telefon fick höra att vad som händer framåt hänger på honom.

"Hur mycket han orkar kämpa emot. Men han verkar vara en riktig krigare och kämpe", ska läkaren ha sagt.

I Ulfs dagböcker från sjukhuset står det också att han var en kämpe.

– Jag får gåshud när jag tänker på det. Jag är en envis jävel, det har jag alltid varit.

Ulf Karlssons mål är att kunna återvända till Skottland på sin mc.

Foto: Rita Furbring

Ulf går tillbaka till mars 2020 när pandemin bröt ut. Då sa han till Britt att om han skulle drabbas av smittan så skulle han vara "rökt", med tanke på underliggande sjukdomar.

Han berättar vidare om mc-turen runt Östergötland, att han i samband med att han skulle tanka tog av sig handskarna. Kort därpå stannade han vid en rastplats för att fika.

– Jag misstänker att jag fick på mig viruset när jag var och tankade.

Under samtalets gång tappar han ibland tråden och det märks att det irriterar honom. Det är en sidoeffekt av sjukdomen. 

Ulf berättar om veckorna på sjukhuset. I samband med att lungorna kollapsade tvingades han ligga på mage 16 timmar om dygnet i två veckor för att de skulle få bättre ventilation. När han så småningom skulle tas ur respiratorn uppstod komplikationer som ledde till både hjärnblödning och hjärtinfarkt. Han fick sövas ner igen. 

Ulf fick även organsvikt och blodförgiftning under vårdtiden. I samband med organsvikten krävdes dialys dygnet runt i 14 dagar. När febern nådde 42,5 grader placerades han i en kyldräkt för att temperaturen skulle sjunka.

När han var som sjukast frågade Britt läkaren om man tänkte avsluta behandlingen. Men då ska läkaren ha svarat att de "körde allt de hade och lite till".

När Ulf så småningom kunde väckas igen kände han ingen glädje.

– Lång tid i respirator kan leda till depression eftersom det varit som en totalchock för kroppen, säger han.

Ulf berättar ärligt om hur han funderade över att avsluta sitt liv. Allt från att hoppa ut från fönstret (som inte går att öppna) till att dränka sig i handfatet. Det låter hemskt. Själv kan han i dag skratta lite åt minnet.

– Jag tog mig ju inte till handfatet. Jag kunde inte gå vid det tillfället.

Han hade gått ner 20 kilo, tappat muskler och ådragit sig problem med ena armen och ena benet till följd av hjärnblödningen. 

I början grät han en del och ifrågasatte varför just han hade överlevt. De tankarna kommer fortfarande ibland.

Att behöva ta hjälp av andra tycker han har varit svårt. Inte minst vid toalettbesök eller när han skulle äta. "Förnedrande", säger han flera gånger om känslan att inte klara sig själv.

Tiden i respirator resulterade också i att han i början pratade osammanhängande och hade vanföreställningar om var han befann sig. 

Till en början var den minsta vikten på 0.5 kilo en utmaning för Ulf att lyfta.

Foto: Rita Furbring

Ulf berättar om ett stort sug efter coca-cola och tårta i början, för att fira sin födelsedag. Men han fyllde redan i april och tycker inte ens om drycken, visar det sig.

– Det var mycket pladder och konstigheter.

Efter cirka två månader på sjukhus fick han åka hem. Den 18 juli 2020. Ute i bilen på parkeringen fick han äntligen träffa Britt.

– Vi satt och kramade varandra och tjöt hejdlöst i 5-10 minuter.

Ulf säger att han förändrats som person.  

– Jag kanske ser hård och tuff ut, men jag har blivit väldigt emotionell.

Han har också varit på återbesök på US.

– Det var jätteviktigt, jag ville ha reda på lite uppgifter och de visade mig allt utrustning som använts. Det var på gott och ont.

Ulf Karlsson låg i respirator i en månad för covid-19.

Foto: Rita Furbring

Han hyllar personalen på sjukhuset. Vissa fick han särskilda band till. Trots att han såg att många var trötta är det ordet kärleksfullt han använder när han beskriver deras omhändertagande.

I våras avslutade Ulf sin rehabilitering, efter tio månader. Men kampen fortsätter. Andningen är bitvis besvärlig, sannolikt efter tuben i halsen under lång tid. Han har värk i kroppen och brottas med mardrömmar. De i kombinationen med andningssvårigheterna gör att han är orolig över att somna.

– Det finns fortfarande saker som jag inte har bearbetat.

Ulf har inte blivit mer rädd för att dö, men har fått en ny insikt.

– Det är en jävligt skör tråd vi balanserar på med ena benet på ena sidan och andra benet på andra. Det räcker att du halkar lite med skosulan. Sedan måste det vara betydligt mycket jävligare för min omgivning som fått gå igenom det här, för det är en pärs för dom också.