JAZZ/POP
”The best of Stevie Wonder”
Medverkande: Claes Janson, sång; Ola Åkerman/Martin Pålson, trombon och sång; Mårten Lundgren, trumpet och sång; Klas Toresson, saxofon och sång; Claes Crona, piano; Hans Backenroth, bas; Mats Engström, trummor och arrangemang.
Plats: Kulturakademin, Motala
Publik: Cirka 80
Om man börjar bakifrån, med extranumret, så är det ju snudd på fyra glänsande radiomaster i betyg. Här lossnar det på riktigt, i ”Living for the city” från 1973. Den rutinerade, tajta orkestern och de två Claes:arna får den skandalöst iskalla marskvällen att tina och börja vibrera av vårkänslor.
Innan extranumret brakar loss så där befriat är det mest en varm och sympatisk afton på Kulturakademin. Claes Jansson och den kompetenta sextetten kör igenom tolv väl valda nummer av mästaren Wonder, i egna smakfulla arrangemang, varav några instrumentala.
Kvällen inleds utan snack, med ”For once in my life”: bara piano, vispar och bas. Tillbakalutat, akustiskt och fint. Claes Janson berättarefter den inledningen lite om Stevie Wonders karriär och storhet och det är ingen tvekan om att han är en varm beundrare.
Det är en bra blandning, både en del självklarheter, som ”Is’nt she lovely” och mera okända nummer, som en Ray Charles-låt från en tidig Wonderskiva, ”Ain’t that love”.
I en annan välkänd hit, ”You’re the sunshine of my life”, gör de tre blåsarna en riktig be-bop-utflykt ut på djupt jazzvatten. En varm och jublande version med lysande solon. Även i ”I wish” från ”albumet ”Songs in the key of life” svävar solona ut över nästan fri form-jazziga marker.
Efter paus blir det innerliga tongångar, med ”Yester-me, yester-you, yesterday”, och det mera okända numret ”Lately”, innerligt framfört av Claes Janson.
Och, jodå, självaste funkexplosionen ”Superstition” görs också, i en drivande, nervig, akustisk version. Snyggt.
Det är en snygg, varm och sympatisk kväll. Det som drar ner helhetsbetyget från fyra till tre är en lätt känsla av rutin; gänget har varit på turné ganska länge och ibland blir det lite för… rutinerat.
Kanske hade det eminenta bandet med den fine sångaren Claes Janson och hans blåtonade men paradoxalt varma röst upplevts bättre i en lite mer ombonad miljö.
Men okej, extranumret bar man med sig ut på det mörklagda torget i Motala som ett värmande löfte om den vår som måste komma nu. Snart.