FUB:s Elin Grentzelius lyfter brukarnas rätt till att känna sig förstådda. "Det är också en mänsklig rättighet", säger hon.
EU-direktivet om 11 timmars dygnsvila kräver personella förändringar på kommunens serviceboenden inom LSS. Nu försvinner den sovande nattjouren från fem boenden och de 50-talet berörda får ringa eller larma en annan servicebostad vid behov av hjälp nattetid. Personalen som svarar ska då avgöra om brukaren behöver fysisk hjälp och i sådana fall ringa dit hemtjänstens nattpatrull.
Riksorganisationen FUB menar att förändringen ställer höga krav på de boende, som de inte kan leva upp till utifrån sina funktionsnedsättningar.
– Jag oroar mig allra mest för att det här kommer leda till missförhållanden, säger Elin Grentzelius, ansvarig för LSS-frågor.
Hon menar att personalen som tar emot samtal eller larm alltid kommer behöva skicka någon från hemtjänsten, för att de inte har den personkännedom som krävs för att kunna fatta ett annat beslut.
– Det är inte rättvist mot personalen att lägga ansvaret för 50 personer, där alla är individer med sina egna behov, på dem. Det innebär att nattpatrullen på hemtjänsten måste åka på varje larm och varje telefonsamtal.
Enligt FUB är det heller ingen självklarhet att brukarna, till en okänd person över telefon, kan uttrycka sina behov på ett så pass konstruktivt och tydligt sätt att personen i andra änden kan bedöma vad som behöver göras.
– Brukarna ska ringa en telefon dagtid och en annan telefon nattetid. Nattetid börjar olika på olika boenden så brukaren, som är i stressituation, ska bedöma "vilken telefon ska jag ringa?", säger Kristina Jomni, ordförande för FUB:s lokalförening.
"Anna", som egentligen heter något annat, jobbar på ett av kommunens serviceboenden. Hon instämmer med FUB:
– Det spricker direkt. Jag vet brukare som inte ens har telefon. Som har larm som inte används.
Hon menar att kraven blir för höga även på personalen som förväntas ta emot samtal och larm samt fysiskt hjälpa brukarna.
– Om jag skulle jobba i hemtjänsten skulle jag dra öronen åt mig. Jag skulle bli livrädd. Att kunna bemöta brukarna och ge dem bästa möjliga hjälp, det går inte, säger Anna.
"Anna", som egentligen heter något annat, jobbar på ett av kommunens serviceboenden. Hon upprörs av den personella förändring som väntar. (Bilden är arrangerad och personen på bilden har ingenting att göra med texten)
Det finns också en risk för missförstånd, tror hon. Hon har själv har fått frågan om att jobba på andra boenden, men tackat nej för att hon inte känner brukarna där. Nu ser hon en risk för att tryggheten ska försvinna. Hon menar att den psykiska ohälsan har ökat sedan beslutet blev känt och att vissa brukare redan i dag reagerar på plötsliga personalbyten – trots att de känner alla medarbetare.
– Att då inte veta vem du ska ringa till och berätta dina mörkaste tankar för om du mår dåligt psykiskt... Man behöver ha lite förtroende också, för att våga prata med folk, säger Anna.
Verksamhetschef Maria Pernhage Billenius delar inte oron kring varken brukare eller personal. Hon menar att bedömningen just nu är att brukarna på de fem boendena inte har behovet av att personal finns på plats i huset nattetid. För de få individer som behöver stöttning på natten handlar det framför allt om någon att prata med, menar hon, och det kan de få per telefon.
– Vi har gjort en bedömning på varje enskild brukare tillsammans med personalen. Det är den här typen av bedömningar vi gör hela tiden för att veta vilken bemanning vi behöver ha alla timmar på dygnet.
Verksamhetschefen ser heller ingen oro för att kraven ska vara för höga eller att brukarna inte ska klara av att uttrycka sina behov per telefon.
– Vi inte ser risken för missförhållanden, eftersom vi utgår från de individuella behoven.
Verksamhetschef Maria Pernhage Billenius delar inte oron kring varken brukare eller personal. Beslutet att ta bort den sovande nattjouren från flera servicebostäder i kommuner har utretts noga, menar hon.
På boenden där det funnits oro kring att brukarna inte kan särskilja två telefonnummer har man i stället beslutat om trygghetslarm eller vakennätter, framhåller verksamhetschefen. Hon lyfter också att hon har "en väldigt hög tilltro till alla medarbetare".
– Personerna som kommer svara i telefonen på natten jobbar dagligdags i våra verksamheter. De har kompetensen i att anpassa kommunikationen.
Maria Pernhage Billenius ser ingen risk för missförstånd i och med förändringen. Redan i dag dokumenteras vilka behov som brukarna har av ett visst bemötande, eftersom alla timvikarier inte heller känner dem.
Vad gäller frågan om trygghet och ökad psykisk ohälsa säger hon:
– Vi är medvetna om att förändringar skapar oro och i och med förändringen har vi högre personaltäthet morgon, dag och kväll för att kunna ha möjlighet att samtala med brukare och säkerställa att vi har de insatser som brukarna har behov av.
***
Men informationen är fortfarande bristfällig. Det menar både Anna, FUB och "Lina", som bor på ett av de berörda boendena. Hon heter egentligen något annat.
– Det är lite oroväckande måste jag säga, säger Lina.
Både FUB, en medarbetare och en brukare upprörs av den förändring som väntar på flera servicebostäder i Motala kommun. (Bilden är arrangerad och personen på bilden har ingenting att göra med texten)
Hon har själv aldrig behövt hjälp på natten. Nu vill hon inte ringa efter hjälp även om hon skulle behöva det framöver.
– Det är min protest.
Hur ska du göra om du mår dåligt på natten?
– Jag får väl stå ut tills morgonpersonalen kommer klockan sju.
Maria Pernhage Billenius vill inte kommentera ett enskilt ärende, men lyfter vikten av att brukarna har en nära dialog med personal och enhetschef.
– Sedan är det otur om det är någon enskild brukare som upplever att man inte kunnat få tillräckligt med svar från personalen för att känna sig trygg i detta. Vi har försökt att göra individuella bedömningar för varje enskild individ, i hur vi informerar och kommunicerar.
***
I dag, när personal finns på plats på varje boende, tar det två-tre minuter att vara plats i rätt lägenhet efter att en brukare bett om hjälp via telefon eller larmknapp, menar Anna. Elin Grentzelius undrar hur lång tid det kommer ta framöver.
– Hur lång tid går det från första samtalet till att det är någon på plats i lägenheten som kan hjälpa? För mig låter det som väldigt lång tid och när vi pratade med verksamhetschefen kunde inte hon ens svara på hur lång tid det kommer ta.
Om en ordentlig utredning skulle ligga till grund för beslutet hade den frågan haft ett svar, menar Elin Grentzelius.
"Jag oroar mig allra mest för att det här kommer leda till missförhållanden", säger FUB:s Elin Grentzelius.
Maria Pernhage Billenius kan fortfarande inte svara på tidsbilden, men att det skulle tyda på en bristfällig utredning håller hon inte med om. Frågan om väntetid beror på vilka behov som brukaren i fråga har när samtalet rings, menar hon.
– Det kommer finnas brukare som har behov av att vi kommer omgående och det kommer finnas brukare som har behov av att vi kommer inom den närmsta timmen.
Verksamhetschefen tillägger:
– Jag förväntar mig att vi ska kunna vara på plats när brukaren har behov av det.
Även Anna ifrågasätter bakgrunden till beslutet. Hon menar att det backas upp mot två veckors kartläggning. När hon får frågan om en alternativ lösning, eftersom EU-direktivet om 11 timmars dygnsvila trots allt måste följas, konstaterar hon att det borde gå att lägga om jouren. På vissa ställen jobbar man i dag 24 timmars-pass. Det borde vara möjligt att börja senare och gå hem tidigare, tycker hon.
– Det måste finnas andra lösningar.
Maria Pernhage Billenius menar att en sådan alternativ lösning hade inneburit större personalgrupper.
– Det är inte optimalt för våra brukare som ju har behov av så små personalgrupper som möjligt. Så vi ser att den bedömning vi har gjort är att det här är det som är bäst utifrån våra brukares behov i detta läget.
"Vi inte ser risken för missförhållanden, eftersom vi utgår från de individuella behoven", säger verksamhetschef Maria Pernhage Billenius.
Hur ska personalen som arbetar heltid få ihop sina timmar, när nattpassen försvinner?
– Vi säkerställer att all personal kommer ha kvar samma anställning som de har i dag. Vi gör inga varsel, säger Maria Pernhage Billenius och fortsätter:
– Har vi inte behov på ett boende kan det vara att man jobbar på två boenden för att man ska få ut sina timmar. Det här är ingen skillnad mot hur vi jobbar i hela verksamhetsområdet.
Anna ser även en risk för att de boendes integritet och sekretessen hotas när fler ska ha tillgång till journalerna, när det kan vara oklart vem som ska dokumentera och vid överlämning mellan personalgrupperna. I dag samtalar natt- och morgonpersonalen alltid om vilka som mått extra dåligt under natten.
– Rutinen är också att när du börjar ditt pass öppnar du upp journalsystemet och läser allting från den dagen du har varit ledig och fram till nu. Det blir jättesvårt att göra för hemtjänsten eller för de boenden som tar emot samtalen. De har ju sina boenden att ta hand om.
Maria Pernhage Billenius menar dock att inget förändrats gällande sekretessen. Medarbetarna får bara öppna journaler som de har anledning till att titta i och för hemtjänsten handlar det om en tillfällig journal i 24 timmar. Överlämningen ska ske genom en telefonkontakt mellan personalen.