"Hemsöborna"
Plats: Folkets hus, Motala.
Publik: ca 180 personer.
Medverkande: Josefine Andersson, Lasse Beischer och Dick Karlsson.
Det ska faen våga recensera Hemsöborna i 1 2 3 Schtunks tappning. En recensent på Hallands nyheter återkommer i föreställningens skämtregister, och jag googlar fingrarna blodiga för att se om han verkligen skrivit det där om den ”nietzscheanska vinkeln”. Hittar det i alla fall inte.
Sådär meta blir det lätt med Schtunk. Det är drift med själva driften, skämt om skämten, teater om teater. ”JAG ÄR INTE ARG PÅ RIKTIGT! JAG SPELAR ARG!” ”Ja, ni får ha en jävla fantasi ikväll …” ”Välkommen in i köket. Ser precis ut som i trädgårn. TEATER …”
Och om ni nu tänker ”Det fanns väl inget Hallands nyheter i Hemsöborna ..?”, så tja, det finns det nu. För att inte tala om kaffe latte, iPhone-referenser, lasersvärd, guldshorts och hen-debatt. Vanvördigheten hör till varumärket, och den är ju väl förunnad. Som Josefine Andersson anmärker medan hon kråmar sig som den eftertraktade pigan Ida: ”Så blir det när man ska vara Strindbergs kvinnosyn personifierad”.
De tre clownerna börjar föreställningen med att tala om att Hemsöborna ofta anses vara det sämsta Strindberg skrivit. Det är avväpnande, men egentligen inte särskilt viktigt. Den historien utgör närmast en ram. Den verkliga pjäsen handlar om tre clowner som intar Folkets hus i Motala, flirtar upp publiken och möjligen är lite ängsliga för att stöta sig med teaterföreningen.
Sent ankomna får kängor föreställningen igenom, Emil Johansson från Vadstena blir ett bärande inslag och en Emma längre bort på första raden tar utnämningen till lönnhora med imponerande fattning. Här fäster inte ”yrväder en aprilafton” i minnet lika mycket som
”Har du börjat prata dalmål nu?” ”Ja, jag gör det när jag är död!”