– När vi började jobba var allting glasklart. Verksamheten skulle finnas kvar länge och allt var stensäkert. Men allting ändrades drastiskt när det stod klart att kommunen inte får så mycket pengar längre. Nu ska allt ändras snabbt och utan dialog.
Kan varsla
Så sammanfattar en anställd läget för kommunens boende för ensamkommande flyktingbarn. Under förra året byggde Motala upp en stor organisation för mottagningen. Som mest hade man 126 egna platser och cirka 40 platser hos privata Olivlunden. Under hösten kom dock besked om att statens ersättning till kommunerna skulle sänkas och att kraven på boendena ändras från personalintensiva hvb till enklare stödboenden.
Men exakt hur förändringarna ska genomföras i Motala och vad resultatet ska bli är oklart. Kommunen och facken förhandlar och gör en kompetensinventering, men än saknas klara besked om det slutgiltiga personalbehovet och vilken typ av personal som behövs. Socialdirektören flaggade nyligen för att det kan bli varsel.
– Efter semestrarna började det pratas om att man skulle göra en kompetensinventering. Men vi har ingen aning om vad de söker för kompetens, säger en anställd.
– Många söker nya jobb. Man älskar jobbet, men inte kommunens personalpolitik, tillägger en kollega.
Rörigt
Bilden de ger är av en rörig verksamhet. Personal som flyttas mellan boenden och som ibland flyttas till helt andra verksamheter. Dåligt med information och snabba besked.
– Vi vet ingenting om hur det blir. Och det väcker frågor. Om det blir stödboende behövs ingen personal på natten, hur löser man det? I dag är vi två som har sovande jour, kommer det att bli ensamarbete framöver, funderar en anställd.
Samtidigt som personalen är orolig för sin framtid oroas ungdomarna för sin. Deras situation har också förändrats dramatiskt.
– Innan skulle de få bo hos oss till de var 21, nu är det 18 som gäller. När de fyller erbjuds de boende hos Migrationsverket. De vet inte vart i landet de flyttas och när, det kan bli med tre dagars varsel. Om de inte säger ja till Migrationsverket måste de ordna någonting eget och det är inte heller så lätt. Samtidigt förlorar de sina gode män och står där helt ensamma, säger en anställd.
Jättestor oro
Många av ungdomarna har tunga minnen med sig. Ovissheten i dag skapar ännu mer otrygghet.
– Det märks på dem att det är jobbigt. Vissa säger att de hellre vill dö än att flytta tillbaka. Oron är jättestor.
– Ja, och samtidigt förändras allt så snabbt. När man kommer till jobbet efter en långledighet kan vissa ungdomar ha flyttats, tillägger en kollega.
Personalen upprörs över att ansvariga inte fört någon dialog med personalen och frågat dem och ungdomarna.
– Det är ju vi som känner verksamheten och ungdomarna. Det känns som att allt ska beslutas väldigt snabbt och godtyckligt, säger en anställd.
– Och det känns som att allt handlar om pengar. Innan skulle vi aktivera ungdomarna och man talade om integration. Nu är sådant inte så viktigt längre, tillägger en kollega.
Bjuder in
När de ska få mer information vet inte personalen. Men de tycker att ansvariga politiker gärna får komma på besök och se verksamheten innan de tar beslut om dess öde.
– Det är en sak att de verkar skita i oss anställda, men för ungdomarnas skull borde de komma hit. De är inga boskap som ska flyttas runt, de är människor.