DEL 1
Carl Fredrik Svensson Kull, född i Askersund 1804 och som senare delen av sitt liv huserade vid Salsterns södra strand, blev den siste att avrättas på galgbacken i Motala. Skarprättare var av allt att döma den 56-årige Hans Ljungman från Kaga församling utanför Linköping.
Det ohyggliga livsöde som nu mötte den 29-årige lösdrivaren är förstås svårt att föreställa sig, men att tvingas syna döden på en galgbacke var inte ovanligt under 1800-talets första hälft. Då avrättades det ungefär lika många människor per år som i dag döms till livstids fängelse.
Kull var vida känd i både by och socken som ”en riktig typ” och hade tidigare hamnat bakom galler för att genom stöld och förfalskningsbrott blivit satt på vatten och bröd på Häradsfängelset i Motala. Vid ett annat tillfälle rymde han från samma finka när han tillsammans med en Anders Andersson tog till flykten.
Mötet med skarprättaren på Brinken den 16 april 1834 var nu resultatet av ett blodigt skottdrama som hade utspelat sig vid Skyttetorpet på Björketorps ägor sju månader tidigare. De bakomliggande orsakerna kan i första hand tillskrivas förbjuden kärlek, men en stulen älghud hade därtill en betydande roll i dramat.
Carl Fredrik bodde till stora delar på ”logen” hos sin mor, syster och styvfar på Backa i Sjölunda. Och bara ett stenkast bort levde torparen Jan Jonsson Elg i Sjöstugan med sin hustru Anna Stina Jonsdotter och den gemensamma 5-åriga dottern Anna Lovisa.
Elg hade, till skillnad från Kull, ett mycket gott rykte om sig som en trevlig och skötsam karl. Att han dessutom var nykterist spädde förstås på det goda omdömet.
Kull och den 34-årige torparen var till en början i god lag med varandra, men det var en vänskap som snart skulle ställas på kant.
Kull och Jonsdotter inledde en kärleksaffär, föga anande om de tragiska konsekvenser som väntade.
Förhållandet, i vilket han till några så skrytsamt sagt sig ha ”idkat köttslig beblandelse”, hade dock inte gått obemärkt förbi. Elg hade börjat fatta misstankar och ska vid ett tillfälle ha yttrat att ”tre liv kan komma att gå till spillo”.
Kull ska efter detta uttalande ha varit mycket rädd för torparen och innerligt ”önskat Elg på Saltserns botten”.
I ett försök att förekomma sin egen död lät Askerundssonen prova ta kål på Jan Jonsson Elg genom trolldom men det gick inget vidare.
När Jan Jonsson Elg blev bestulen på en älghud som han förskaffat genom en jakt, blev läget än mer infekterat. Ty de välgrundade anklagelserna riktades omedelbart mot Kull – som blånekade.
Bråket mellan Elg och Kull eskalerade efter att den förstnämnde blivit bestulen på en älghud. (Foto TT)
I ett nytt försök att förpassa sin antagonist från jordelivet, uppmanade han Anna Stina att röra ner arsenik i en pannkakssmet. Om så verkligen skedde förtäljer inte historien. Jonsdotter hävdade i den senare mordrättegången att hon inte velat sin man något ont och därför bränt upp arseniken. Kull å sin sida menade att Jonsdotter hade gömt den förgiftade pannkakan under en golvbräda i köket.
Besviken över att Jonsdotters make fortfarande var i livet, störtade han in i Sjöstugan på söndagskvällen den 22 september för att berätta att han hade för avsikt att ta makens liv nästföljande dag.
Elg var vid detta tillfälle på arbete i Motala kyrka.
I Skyttetorpet på Björketorps ägor arbetade Kulls syster Anna Greta Svensdotter som piga åt torparen Petter C Carlsten. Kull kände Carlsten väl och visste om hans förehavanden att denne på morddagen gett sig av till Ängesby. Han visste också om att Carlsten förvarade en mynningsladdad hagelbössa ute i boden.
Kulls plan var nu att lura Elg till dennes ägor varför han plötsligt påstod att det var Carlsten som stulit huden. Han erbjöd sig att hjälpa sin granne att återbringa den mot en ringa ersättning och sent på måndagskvällen den 23 september begav sig de båda av i regnet mot Skyttetorpet. Elg bar med sin bössa och vid framkomsten hade klockan hunnit bli någonstans mellan 22 och 23. Boningshuset var släckt, Kulls syster och Carlstens mor hade lagt sig för natten och under tiden som Kull skulle hämta älghuden i Carlstens bod, föreslogs Elg hålla vakt.
Väl i boden greppade han den med järnhagel laddade bössan och frågade sedan Elg genom en glugg om läget var lugnt. När han fått klartecken att ingen själ syntes till, körde han ut pipan, tog sikte - och tryckte av!
Skott gick in snett bakifrån genom höger axel och ut i bröstet på vänster sida och döden var förmodligen ögonblicklig.
Carlstens mor och Kulls syster vaknade av knallen men när Anna Greta gick ut för att titta ”vad som var å färde” såg hon ingenting i mörkret utan återvände in igen.
Elgs döda kropp upptäcktes dagen därpå intill en närliggande gärdesgård av grannen Aron Andersson och han kontaktade omedelbart Aska Härads nämndemän.Bonden i Björketorp, Nils Gustav Nilsson fick ta sin häst och vagn in till Motala där han hämtade upp kronolänsmannen CM Törnberg med följe.
Kull hade försökt få det att se ut som ett självmord men ett avgörande misstag stod i glömskan att kontrollera vad Elgs bössa faktiskt var laddad med. Det var nämligen inte järnhagel (som det hittades flera av i brösthålan) utan tackjärnsskrot! Vidare hade skottets ingångsvinkel varit annan aspekt i det begynnande utredningsskedet som väckt misstankar om att Elg måste ha bragts om livet.
Kroppen fördes till en lada i Lilla Brotorp där den obducerades och i protokollet står bland annat att läsa:
”främre del av arm krossad, andra revbenet samt brosk saknas helt, djupt sår på ena lungans övre lock, hjärtat hopfallet …”.
Utan att gå in i detalj på själva utredningen så var Carl Fredrik Svensson Kull snart både misstänkt och gripen och redan under den första rättegångsdagen i Motala Häradsrätt hade han snärjt in sig i lögner så till den grad att bekännelsen tycktes komma som en befrielse.
Följande finns antecknat:
”I synbar förtvivlan, fallande i häftig gråt han utropar: Ja, jag sköt Elg genom gluggen på Carlstens bod.”
Efter ännu en rättegångsdag kom så den väntade domen:
”… finner Häradsrätten att Kull fulleligen är förfunnen, att försåtligen hava utnarrat och lönnligen genom skarpskott avdagatagit torparen Jaen Jonsson Elg. Häradsrätten provar rättvist döma Carl Fredrik Svensson Kull att för sitt grova brott, sig själv till välförtjänt straff och andra till skräck och varning mista livet, halshuggas och steglas”.
Rätten fastslog också att ”Jonsdotter, som genom upptäckt av Kulls anslag, kunnat förekomma mannens död, således skall för kända brottslighet i en bot straffas”.
Påföljden blev 30 par ris á tre slag paret. Domen inkluderade även enkel hor som hon utövat med Kull.
Avrättningen av Carl Fredrik Svensson Kull bevittnades av cirka 2000 personer. Anna Stina Jonsdotter blev kvar på Björka ägor och gifte senare om sig. Hon avled 1868.