Loay föll illa och skadade bland annat rygg och höft när han arbetade på en köttfabrik för fem år sedan. Till en början återvände han till arbetet med hjälp av värktabletter, men med tiden eskalerade smärtorna och han fick även problem med vänster ben. I mars 2017 avslutades hans anställning, då det inte längre fanns möjlighet för honom att jobba kvar.
Loay blev då inskriven på Arbetsförmedlingen. Han fick med tiden börja arbetsträna, tio timmar i veckan på ett café, men inte heller där klarade han av uppgifterna, på grund av sina skador.
Arbetsterapeuten skriver i sitt utlåtande: "Han har inte uppvisat någon arbetsförmåga alls. Rekommendationen är att ansöka om hel sjukersättning".
Loay beskriver sig själv, som en tidigare glad och social man, som gärna jobbade mycket.
– Mitt liv har ändrat sig efter olyckan med 100 procent.
Han har också drabbats av andra sjukdomar, och blodförgiftningar, vilket innebär att han konsumerar mycket mediciner. Efter fallolyckan gick Loay hos sjukgymnast och även på smärtcentrum på US. Men de problem som han dras med, säger han, påverkar hela hans liv. Loay måste hela tiden veta att det finns något han kan stödja sig mot när han går hemifrån då balansen är dålig. Han reser sig också upp flera gånger under samtalet eftersom han inte klarar av att sitta på en stol mer än ett par minuter i sträck.
I oktober 2018 hölls ett möte tillsammans med läkare, Arbetsförmedling och Försäkringskassan för att diskutera Loays arbetsförmåga. Hans läkare skrev då under "mål för de samordnade insatserna" att:
"Enligt de medicinska resultaten och den utredning som gjorts via AF så saknar Loay arbetsförmåga och ämnar på nytt ansöka om ersättning från FK".
Det gjorde han också i november samma år. Den 26 februari, drygt tre månader senare, kom beslutet att han inte har rätt till sjukpenning. I motiveringen står det:
"Av underlaget framgår att du har flera sjukdomar men sammantaget ger de ingen omfattande begränsning i aktivitet".
Loay är uppgiven.
– Vad har jag gjort för fel? Försäkringskassan vill inte ha mig, Arbetsförmedlingen vill inte ha mig. Vad ska jag göra?
Han upplever också brister i bemötandet med Försäkringskassan. Initialt fick han veta att hans ärende skulle komma att behandlas inom 30 dagar. Så blev det alltså inte. Han beskriver hur han gång på gång sökte myndigheten och handläggaren, utan resultat. Vid ett tillfälle när han gick till lokalkontoret ska han ha blivit lovad att bli uppringd inom 48 timmar. Enligt Loay blev han inte det heller. Däremot framgår det i ett av hans många dokument att en handläggare har ringt till honom en gång utan att få svar. Vid en närmare kontroll av numret visar det sig att Försäkringskassan antecknat en siffra för lite i hans nummer.
Loay brottas i dag med en ständig värk och oro för framtiden. Då han inte har någon egen inkomst har han också tvingats välja bort de dyraste medicinerna. Att det är hustrun och äldsta sonen som försörjer honom tär på självkänslan. Att inte bli trodd på, som han upplever det, i processen med Försäkringskassan är värst.
– Det är ingen som vill lyssna. Först förlorade jag hälsan, sedan ekonomin. Nu kan jag inte göra mer.