Plats: Motala convention centre.
Publik: Cirka 200 personer.
Längd: 1 timme och 15 minuter.
Medverkande: Johan Silvmark, Roger Bergström, Ulrik Nilsson och Pontus Langendorf.
Första gången jag hörde talas om Kroumata var på 90-talet. Som så många andra såg jag Killinggänget roa sig med att göra parodi på slagverksensemblen och skrattade gott åt detta. Sedan dess har jag insett att gruppen både är känd och erkänd världen över för sin kreativitet och skicklighet med ljud och diverse slagverksinovationer.
Det var således all erfarenhet jag hade inför konserten på Motala convention centre under söndagskvällen. Redan från början känns det orättvist att i första hand bära med sig upplevelsen av en parodi. Men, det visar sig ganska snart att den upplevelsen ska suddas ut och ersättas av något helt annat. Kvartetten stiger in på scen och inleder med att spela på biltutor med både händer och fötter. Det hela är närmast surrealistiskt. När de sedan sätter sig framför varsin bordsskiva och med samtliga delar av handen formar sällsamma ljudkonstellationer är känslan närmast absurd.
Men plötsligt förstår jag hela grejen, hur allt är en musikalisk resa tillbaka till musikens ursprung. Det är rytmiskt, utforskande och genuint. Med sin version av John Cages åtta minuter långa improvisationsstycke Branches, där man experimenterar med allt från att knäppa nötter till att få publiken att vissla och sjunga, utmanar man betraktaren att fundera över vad som är ljud kontra musik.
Frågorna vaknar inom mig, en efter en. Musik byggs upp av ljud men vilka ljud är musik? Vad är avgörande när vi väljer att kalla ljud för musik?
Det är konst och filosofi i en mix som verkligen är nördigt men samtidigt mycket tilltalande. Jag imponeras stort av ensemblens musikalitet och går hem med nya musikaliska dimensioner, i varje fall på ett idémässigt plan.