Vi sågs för första gången i mitten av juli. Tony var en av besökarna på Rias sommarkafé i Motala. Ett café där människor i alla åldrar ska få en möjlighet att mötas och umgås. Och priserna är låga för att tillfälligt äta sig mätt.
– Innan jag själv blev hemlös såg jag ner på de som var hemlösa. Men det är fruktansvärt att vara hemlös och det är fruktansvärt att folk är hemlösa år 2017, säger Tony.
Trots hemlösheten försöker han leva ett så vanligt liv han kan. Tony börjar dagen med att äta frukost på Rias sommarkafé. Efter det går han till biblioteket, söker bostäder och kollar sin Facebook. Sedan brukar han ta en sväng förbi spelboden på Kungsgatan för att prata och umgås med bekanta. Tony har varit hemlös sedan november år 2016. Just nu bor han tillfälligt hos några vänner, men drömmer om att få en egen lägenhet i Motala.
– Men hittills har jag inte fått någon bostad på grund av mina skulder. Ett tag sov jag på Strandvägens akutboende, men numera blir jag nekad en sovplats där på grund av att jag får bidrag från Försäkringskassan, säger Tony och fortsätter:
– De på Socialkontoret säger att jag kan bo på något vandrarhem, hotell eller hyra en sommarstuga för de pengar jag får. Men det är för dyrt och funkar inte i längden.
Hur kommer det sig att du blev hemlös?– Det började med att mamma gick bort i cancer. Då bröt jag ihop, säger han med tårar i ögonen.
– Jag började spela bort pengar och supa varje dag. Fast jag misskötte aldrig jobbet som vaktmästare på Folkets park, men levde ett dubbelliv. Jag kom efter med hyran, räkningarna och fick spelskulder, fortsätter han.
Hur var din mamma?– Mamma har alltid tagit mig i försvar. Även när jag var en bråkstake i skolan. Jag har inte varit Guds bästa barn, men mamma tog mig alltid i försvar, säger Tony.
Han är uppvuxen i stadsdelen Brinken och har arbetat större delen av sitt liv som vaktmästare på Folkets park. Men när den tjänsten förvann blev Tony arbetslös. Efter att ha gått en kurs i att söka jobb fick han praktik på secondhandbutiken "Hjärta till hjärta", där han trivdes bra. Men i samma veva som praktiken tog slut, blev han hemlös. Sedan dess har Tony sovit hos vänner, i trapphus och på offentliga toaletter. Att han inte har gått ner sig helt och hållet, menar han är vännernas förtjänst.
– Alla säger till mig att jag inte ser ut som en hemlös. Men det är psykiskt påfrestande att vara hemlös. Varje dag är en kamp, säger Tony.
Han tycker att Motala kommun borde öppna upp en större lokal där hemlösa kan få bo. En lokal med både dag- och nattpersonal.
– Alla kan hamna i en tragisk situation. Det finns en historia bakom alla hemlösa, säger han och fortsätter:
– Får jag en lägenhet är det första jag gör att betala hyran. Jag skulle aldrig supa eller spela bort pengar igen. Att vara hemlös är det värsta jag har varit med om i mitt 50-åriga liv, säger Tony.
Han drömmer om en tvårummare i centrala Motala och längtar efter en sysselsättning, gärna ett arbete som vaktmästare igen.
– Om det är någon snäll själ som har en lägenhet, hör av er till RIA så kontaktar de mig, säger han innan vi skiljs åt.