Sin vana trogen framförde Bruno K. Öijer sin text utan att hålla i någon bunt manuspapper. Däremot höll han hela tiden i sin bredbrättade hatt; vädrets makter behagade sända hårda vindar över Vättern i går eftermiddag, men bara några droppar regn.
Vid tiden för sin debut, för mer än 40 år sedan, var en av Öijers deviser "Spräng den förbannade kultureliten". Här står han nu, på Övralid och tar emot medalj av landshövding Elisabeth Nilsson mot en fond av svenska fanor, körsångare i folkdräkt och gemytliga toner av Medevi Brunnsorkester.
Många blev nog förvånade över att Bruno K. Öijer tilldelades Övralidspriset och ännu fler över att han tackade ja till det.
Men i sitt tal visade Öijer att han förstås är väl inläst på Heidenstam och känner samhörighet med en poet som må ha levat för länge sedan men som säkert skulle ha känt igen sig i dagens värld:
– Heidenstam var en mångfacetterad diktare och människa, en konservativ anarkist klädd i kostym sydd av vikingasegel. Han avskydde det politiska käbblet och var den som skrev 'Det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar.'
Heidenstam gick sin egen väg, han "reste ut i världen med resväskan packad med månskäror och natthimmel", sa Öijer i sitt tal, där han distinkt och skickligt vävde en betraktelse över Heidenstams författarskap och biografi, och fyra egna dikter.
Den första dikten var den milt uttryckt monarki-och samhällskritiska "Inget särskilt har hänt". Öijer kanske inte längre vill spränga den förbannade kultureliten men han markerar fortfarande efter alla år sin position vid sidan av. Vilket alltså även Heidenstam gjorde. Och en gammaldags högtidlig inramning som Övralidsdagen hindrar inte Bruno K. Öijer från att lämna den platsen, må det blåsa aldrig så hårt.
– Heidenstams senare dikter präglas av sorg, visdom, ödmjukhet och skapades av en människa som tröttnat på salongernas festbrus. Att vara poet är att inte tillhöra den värld man fötts in i, sa Bruno K. Öijer och läste sin egen dikt "Väg bort".
Precis som på teaterscenerna under turnéerna fångde han in dikterna i luften och ropade "Have mercy! Tack allihop!"
Landshövding Elisabeth Nilsson nämnde i sin presentation det ovanliga i att Övralidspriset ges till en poet som "är en kändis".
– Se bara på Youtubeklippet, där Bruno K. Öijer läser "Jag frös". Det har laddats ned 100 000 gånger, sa Elisabeth Nilsson och påpekade också det lite ironiska i att poeten själv inte använder sociala medier och inte behöver sitta och vänta på "likes".
Professor Anders Cullhed, skolkamrat med pristagaren på gymnasiet i Linköping, presenterade även han Öijer och visade på hur den klassiska myten går som en röd tråd i hans författarskap. Och också hur andra diktare har satt spår i Öijers poesi, vilket han visar i den sista dikten, "Alla var där", i den senaste diktsamlingen, där Edith Södergran, Emily Dickinson och Edgar Allan Poe sitter på Café Vieux Cimitière.
– Andra teman kan vara barnets uråldriga vishet och okränkbara visshet. Bruno K. Öijers poesi är revolt och sorgesång.
Verner von Heidenstam skulle ha nickat gillande.