Till skillnad från en vanlig familj riskerar den här familjen att splittras, då tonårskillarna kan skickas tillbaka till det land de flytt från för att undkomma förföljelse, våld och död.
För Ann-Sofi och Peder började det med att de i samband med flyktingvågen hösten 2015 kände att de ville hjälpa till. Med ett stort hus och utflyttade barn anmälde de att de ville bli familjehem.
– Vi kände att vi kunde göra någonting, säger Ann-Sofi.
En dag i oktober 2015 kontaktades de av Motala kommun och fick frågan om de ville ta emot två pojkar.
– Vi svarade ja och frågade när de skulle komma. I eftermiddag, svarade de, säger Peder.
Började jobba redan som liten
För Mahdi och Hanif började allt långt tidigare. Båda är hazarer och tillhör det afghanska folkslag som fördrivits från sina ursprungliga områden i landet, men de kände inte varandra innan de hamnade hos Ann-Sofi och Peder.
– Jag var sex är när min familj fick fly till Iran, säger Mahdi.
Hanif har varit med om att familjens hus plundrats och bränts ner, varit på flykt i sitt hemland och tvingades börja arbeta redan som barn.
– Jag var sju år, säger han.
Han minns att han började jobba samtidigt som han tappade mjölktänderna.
Hanif och Mahdi vill helst inte prata om flykten. Det rör upp så mycket känslor och oro.
Verkligheterna skiljer sig åt
Killarna hade språket gemensamt, men tillsammans med Ann-Sofi och Peder var det svårt i början. Killarna kunde inte svenska eller engelska när de kom 2015. Med hjälp av telefontolk ungefär en gång i veckan fick frågor redas ut.
Peder minns tillbaka och berättar att killarna, när de varit en tid i familjen, besökte en kompis och frågade om de kunde gå hem när det var mörkt. Peder hade inte kunnat förstå frågan till att börja med.
– Att de trodde att det var farligt att vara ute när det var mörkt fattade inte vi, säger han.
Efteråt har de pratat om hur svårt det var i början för Hanif och Madhi att förstå att man kan gå ute i mörker utan att behöva riskera att bli överfallen eller tillfångatagen och att man kunde åka buss utan att riskera att bussen blir beskjuten.
– Då får man perspektiv, säger Peder.
Kritiserar Sveriges hantering
Madhi har just fyllt 18 år och Hanif börjar närma sig 18 år han också.
Alla i familjen är oroliga för vad som ska hända. Motala kommuns regler innebär att man som 18-årig är vuxen och inte får bo kvar på boende för ensamkommande barn eller vara familjehemsplacerad. Förflyttning kan med mycket kort varsel ske till vuxenboende. Vart som helst i landet.
– Vi har fått lära oss att vi inte har rätt att påverka, säger Ann-Sofi.
Inte heller till Migrationsverkets bedömning får de bidra med information.
– Vi är ju dem i hela Sverige som känner Mahdi och Hanif allra bäst, säger Ann-Sofi.
Och Sverige borde se dem som kommit som flyktingar som en tillgång istället för att först ta emot med öppna armar och sedan kasta ut dem ur landet, anser Ann-Sofi och Peder.
– Samtidigt behöver Sverige arbetskraft, säger Ann-Sofi.
För att inte riskera att Mahdi ska skickas iväg till ett vuxenboende har Ann-Sofi och Peder en överenskommelse med honom om att han kan bo kvar hos dem.
"Många hjärtan som blöder"
Nu går Mahdi och Hanif på Platengymnasiet och har lärt sig svenska. Mahdi har läst in betyg i åtta ämnen så att han blivit behörig till gymnasiet. Han har sökt elprogrammet på Carlsund. Men han vet inte om han får stanna i Sverige.
– Om vi visste att vi kunde leva i Sverige kunde vi ha ett mål. Varför ska vi lära oss svenska eller gå i skolan om vi inte får stanna, säger Mahdi.
Men de går till skolan och lär sig och i somras arbetade de gratis eftersom de inte fick anställas på grund av att de saknade uppehållstillstånd. De jobbade för att få erfarenhet och för att lära sig. Hanif på McDonalds och Mahdi på Plantagen.
– Jag är jättestolt över er, säger Peder till killarna.
De flesta dagarna kämpar de på och håller humöret uppe, men det är inte lätt.
– Det finns många tankar. Det är många vi ska tänka på, säger Mahdi.
De har släktingar i Afghanistan som de oroar sig för.
– Och oro för besked som ska komma. Man vet inte hur det ska bli i framtiden, säger han.
Hela familjen påverkas. Oron finns med och gnager.
– Vi försöker leva i nuet, men det är lättare att säga än att göra, säger Ann-Sofi.
Killarna har klasskamrater som utvisats.
– Det är många hjärtan som blöder, många som tycker att det här är fel, säger Ann-Sofi.
Framtiden är oviss för familjen.
– Om det värsta som kan hända händer kommer våra hjärtan att blöda, men det är ju för grabbarna det är värst. För dem är det fruktansvärt, säger Peder.