– Vi hade inget val och har fortfarande inget.
Orden kommer från Alimirza Nasri. Han och hans familj har flytt genom ett livsfarligt Europa.
Nu sitter han i skräddare på vardagsrumsgolvet i familjen Jamshidis hus i Motala. De är släkt.
Första gången jag träffade familjen Jamshidi bestående av Torzad, Nesrin och barnen Tanya, åtta år, och Messi, fyra år, var på en flyktingmanifestation i Motala. Under manifestationen höll dottern Tanya Jamshidi ett tal som berörde många i publiken.
I dag har hon fullt upp med att leka med sin nykomna släkting Tabsom Nasri, sex år gammal.
– Det var mycket tårar vid första mötet, säger Torzad Jamshidi.
Nesrin Jamshidis bror heter Alimirza Nasri. Han var tillsammans med Chiman Fazli, deras dotter Tabsom och Alimirzas syster Afson på flykt genom Europa under 20 dagar.
Istället för att vakna upp för att gå till skolan varje dag vaknade Tabsom i ovisshet om de skulle överleva dagen.
– Varje morgon när vi vaknade trodde vi att det var den sista, säger Chiman Fazli via Torzad Jamshidi som får agera tolk vid mötet.
Flykten startade i hemstaden Sarpol Zahab i Iran. En stad med cirka 40 000 invånare i västra delen av landet nära gränsen till Irak. Endast tre timmar med bil från Iraks huvudstad Bagdad.
De är kurder. En etnisk minoritet i Iran som länge fått kämpa för grundläggande mänskliga rättigheter.
Den kampen har varit deras vardag sedan första dagen i livet. För såväl unge Tabsom Nasri som för Alimirza, Chiman och Afson.
Utan jobb och ett tryggt boende bestämde sig familjen. De skulle fly sitt hemland. Lämna Iran bakom sig. För att komma till en bättre plats. En plats där de kan leva utan förtrycket från centralmakten i Iran.
En strävan som de delar med många. En strävan som varje dag kostar människoliv.
– Det var värt flykten, vi riskerade våra liv på vägen men varje dag som gick i Iran kändes som döden, säger Alimirza Nasri.
Under 20 dagar flydde familjen genom ett Europa som gör allt för att stänga dem ute. De såg döden varje dag, möttes av brutal rasism och taggtrådsstängsel. De minns tillbaka till flykten med skräck.
– Jag vaknar i havet ibland på nätterna i hemska mardrömmar. Den dagen kommer jag alltid minnas som den mest skräckfyllda i mitt liv, säger Alimirza Nasri.
Han pratar om dagen då familjen i Turkiet betalade en kille som lovade en säker båtfärd till grekiska kusten över Egeiska havet.
Den säkra vägen visade sig vara allt annat än säker. En trång gummibåt för 50 personer. Endast 40 kom fram. De andra dog i havet.
Nära Grekland förstördes gummibåten och de flesta hamnade i vattnet.
I tio timmar låg de i vattnet innan grekisk hjälp var på plats. Alimizra Nasri berättar att han inte var rädd för att dö själv. Han var rädd för familjen.
Foto: TT
Väl i land började en lång resa vidare mot den lilla staden Motala de hade hört talas om genom sina släktingar.
Med tåg, båt men mestadels till fots tog de sig vidare via Grekland till Makedonien, Serbien, Kroatien, Slovenien, Österrike och Tyskland.
Till sist var de framme på Malmö C och Sverige.
Det var först när de var på plats i Sverige de insåg vad de hade klarat av.
De hade klarat sig till Sverige utan att dö som deras medpassagerare i båten.
De anlände utan någonting.
På båtturen mellan Turkiet och Grekland hade de varit tvungna att slänga i allt de ägde. Inklusive Chiman Fazlis hjärttabletter som hon tagit varje dag i åtta års tid.
Faktum är att läget var så kritiskt att Chiman inte skulle överleva om de inte kom till Sverige i tid. Svenska läkare har senare sagt att det kan bero på epilepsi men det är inget som är säkerställt.
Jag hinner knappt ställa frågan om hur det var att nå Sverige. Direkt när Torzad Jamshidi börjar översätta frågan börjar de skratta högt. Något de inte gjort under hela samtalet.
– De var helt fantastiskt, vi trodde aldrig vi skulle nå Sverige. Aldrig. Vi klarade det.
Det är Chiman Fazli som pratar.
Men de skratt som dyker upp på såväl Chiman, Almirza och Afson byts lika snabbt ut till nedstämda miner när vi pratar om flykten som satt djupa spår hos hela familjen.
– Gränspolisen i Österrike behandlade oss som djur. De försökte stänga in oss och slå på oss. Vi var hungriga men fick inte äta något, säger Alimirza Nasri som även blev attackerad av rasister i Grekland.
Under en kvällsvandring i Grekland kom en bil i full fart och körde över Almirza med avsikt.
– De var ute efter att skada mig och göra mig illa, de gillade inte invandrare. Jag trodde inte det skulle hända i Grekland, säger han medan han tar fram benet som visar skadan efter attacken.
I rummet leker Tanya och Messi med sin nykomna släkting Tabsom.
Torzad Jamshidi säger att dottern Tanya Jamshidi är väldigt orolig för hennes nyanlända släkting.
Tills de hittar boende i Motala ska de flytta till ett flyktingläger där det kanske inte finns några kompisar att leka med.
I oktober brann ett asylboende i Munkedal. Foto: Adam Ihse/TT
Almirza, Chiman och Afson är oroliga för något helt annat.
Motsättningar och polarisering sker i hela Europa. Också i Sverige.
Mer än någonsin flyr människor från akut krig, förtryck eller svält. Samtidigt har 14 bränder anlagts på flyktingboenden mot familjer som redan offrat sina liv och lyckats ta sig till Sverige.
För några veckor sedan fick Lavin Eskander och Ahmed Hassan sätta sina liv till när Anton Lundin-Pettersson gick ut på en mördarjakt i Kronans skola i Trollhättan. Motivet: Att döda personer med en annan historia och hudfärg.
– Det är skrämmande, tänk om det skulle hända där vi bor, säger Almirza Nasri.
De gjorde som miljontals andra människor gör. Lämnade allt. Offrade sina liv.
För att, åtminstone försöka, ta sig till en framtid där man kan blicka fram längre än att överleva dagen.
Trots det väntar ännu ett orosmoment här i Sverige. De har sökt uppehållstillstånd och ska träffa Migrationsverket i början av nästa vecka. Ett nervöst besök där ett nej innebär att man blir tillbakavisad till det Almirza kallade för döden.
Det återstår att se om familjen får starta sina liv i Sverige.
Almirza Nasri har en sista dröm:
– Jag vill jobba på Röda Korset, säger han.