Hon har spelat med Danmarks Radios symfoniorkester. Men att få spela med Motala blåsorkester är bara kärlek för Jasmin.
– Du vet hur man tar död på en hornist, säger Jasmin med glimten i ögat mot Michael Roos som sitter på bakersta raden.
Han är kompositören bakom stycket som hon och Motala blåsorkester just repeterat och solot är krävande. De har en bit kvar än men vackert är det och valthornets mjuka ton ligger perfekt till det övriga.
Jasmin Gomaa är Motalatjejen som blev nyfiken på vad bästa kompisen gjorde varje onsdag när de gick i småskolan.
– Jag följde helt enkelt efter och undrade "vad är detta för spännande?"
Kulturskollärare Andreas Rosén frågade om hon ville prova och satte valthornet i hennes knä.
– Så sa han "kan du spela detta" och så kunde jag det. Inga problem som jag minns det, säger hon och skrattar.
Sedan den stunden är de kompanjoner.
– Jag tror att jag och hornet var ämnade för varandra.
Med morfar som särskilt stöd följde år på Kulturskolan. Jasmin berättar om hur hon var där fem dagar i veckan, om orkestrar och ensembler, konserter och turnéer.
– Allting var alltid väldigt kul. Man dras in i smeten direkt och det är mycket aktiviteter. Väldigt fort fick jag mycket kompisar här. Efter några år fick jag Andreas pappa, Anders Rosén, som lärare och hade honom även under gymnasiet.
När hon ska beskriva vad Kulturskolan betytt för henne stockar det sig lite i halsen.
– Musikskolan har betytt allt, verkligen. De lärde mig grundpelarna i musik, att ha kul, att få vänner i musik, att man kan komma från alla världens och socioekonomiska hörn och mötas i något så fantastisk som musik. Jag har otrolig respekt för lärarna som jobbar här. De är verkligen de coolaste personerna jag vet.
Jasmin framhåller tryggheten i huset och att få vara med överallt.
– Det som är så häftigt är att jag fått vara förband till stora artister. Någon av ensemblerna var alltid förband, och då brukade ofta solisterna komma ut och spela med oss. Så jag har, till exempel, varit både förband och spelat med Nisse Landgren. Det var svinhäftigt.
Det spelade inte någon roll hur känd solisten var så vände de sig till barnen och visade att de var viktiga.
– Jag vill göra detsamma. Jag vill, med det lilla jag kan, ge tillbaka till det här huset och vara någon form av inspirationskälla.
John Börén leder blåsorkestern.
Efter gymnasiet blev det folkhögskola och musikhögskola i Malmö. Idag bor Jasmin i Köpenhamn, går på Klassiska konservatoriet och är frilansmusiker. Hon spelar med Danmarks radios symfoniorkester, Jönköpings symfonietta, symfoniorkestrar i Helsingborg och Malmö. Men att få återvända till Motala för att spela med blåsorkestern och ha lektioner med barn som spelar valthorn är viktigt.
– Jag brinner för det. Jag kommer från lilla Motala, bor i Köpenhamn och frilansar i de stora symfoniorkestrarna. Det är superhäftigt. Men det är också viktigt att visa hur långt man kan komma om man vill. För inget är omöjligt. Om man har pannben och vilja så kan man nästan göra vad som helst.
Jasmin var 14 år när hon bestämde sig för att bli musiker. Brassgänget från Motala var på studiebesök i Stockholms konserthus.
– De spelade Anton Bruckners 6:e symfoni. Den börjar lite tyst med stråkar och så kommer ett horn in, helt magiskt. Jag satt på körläktaren och såg varje andetag, och där och då bestämde jag mig.
Efter fyra år i Malmö fick hon ett halvårskontrakt i filharmonin i Köpenhamn. Trivdes och sökte till konservatoriet, en skola med elever från hela världen, många naturbegåvningar och lärare med hög status. Att hon kom in ser hon lite som ett under men kallar sig inte för naturbegåvning, snarare perfektionist.
– Jag har lätt för att förstå musik, minnas musik och analysera det, speciellt mitt instrument. Jag är nog ganska nördig, det är mer än ett jobb – det är mitt liv, säger hon och förklarar det speciella med den klassiska musiken.
– Om man lyssnar på en artist som med ord sjunger en sång kan vi bokstavligt höra känslan. I en symfoni finns inga ord, alla känslor kommer ut genom instrumenten, säger hon och berättar hur uppbyggnaden, där det kan vara fem musiker eller 120 som spelar, bygger dynamiken.
– En kompositör förr i tiden tog sitt hjärta och lade det på notpappret. Det känns så fysiskt när man spelar och det är många gånger när jag spelat konsert som jag känner känslan av musiken så hårt att det distraherar mig från att spela min egen stämma. Kanske låter det luddigt. Men för den som inte varit och lyssnat på en symfoniorkester, ta tillfället, sitt där och känn musiken.
Jasmin Gomaa säger att det är lika svårt att spela valthorn som att hacka en gurka i millimeterstora bitar där alla är exakt lika stora.
Som barn övade hon aldrig ensam, bara i orkestern på Kulturskolan. Idag erkänner hon att hon kanske borde gjort det.
– Det blev väldigt jobbigt när jag kom till musikhögskolan. Jag hade mycket att ta ikapp, både hur och vad man övar. Där förväntade de sig att jag skulle kunna mina saker, säger hon ger gärna rådet till elever att öva kan bli en vana.
– Man kan vänja sig vid att spela valthorn 30 minuter om dagen.
Om ett halvår tar hon sin master och målet är fast jobb, i Malmö eller Köpenhamn. Även om det är generationsskifte på gång i orkestrarna är det svårt att få en plats. Sökande ställs bakom ett skynke när de provspelar, för att det är musiken och inte personen som ska avgöra vem som får jobbet. Jasmin vet om konkurrensen med musiker från hela Europa, kanske världen.
– Det rör sig om fem stolar, kanske sju eller tio i Öresundsregionen. Men det är stolar som måste fyllas och en av dem står det mitt namn på, jag är helt säker. Det låter galet men jag tror det, genuint.
Ton efter ton, stycke efter stycke, repeterades in.
Hon återvänder till konserten med Motala blåsorkester.
– Så här är det. Att spela med Danmarks radios symfoniorkester, det är stort för det är en av europas bästa orkestrar. Men att spela med Motala blåsorkester, hjärtat slår ju så hårt att det hoppar nästan ur min kropp. Och bara komma in i den här byggnaden. Det är så mycket nostalgi, så många minnen och så många vänner. Visst, jag var en liten skruttunge då och de var vuxna. Nu ska jag agera solist med dessa, det är hur häftigt som helst. Det går inte att jämföra med en stor orkester. Det här är bara kärlek. Och så kommer Anders sitta i hornsektionen, det är trygghet.
När hon kliver in i övningsrummet ser hon bara glad ut. Det blir många kramar och glada hej. Efter en stund är det dags för Michael Roos stycke. Orkesterledare John Börén slår in, Jasmin spelar solist och när sista tonen klingar ut kommer kommentaren.
– Du vet hur man tar död på en hornist, säger Jasmin och Michael ler brett.