I samband med att Elias Georges tackar ja till intervjun föreslår han genast att vi först tar oss till en av de platser i Motala som betytt mycket för honom under uppväxten. När jag hämtar upp honom med bil utanför kommunhuset, har han med sig en tygväska som han placerar mellan fötterna på golvet i bilen.
– Jag tog med en fotboll, säger han och ler brett.
Första stoppet blir Z- parken. Hit kom han för första gången som elvaåring tillsammans med en kompis, iklädd jeans och svarta träskor.
– Tränaren Lasse Strand öppnade sina armar och tog emot oss och han hämtade ett par fotbollsskor till mig.
Fotbollen kom att få en viktig plats i hans liv, från att två år tidigare ha kommit till Sverige ifrån ett krigsdrabbat land. Som barn bar han på erfarenheter ingen svensk kamrat tidigare varit med om.
– Jag minns nätter i skyddsrum och hur larmet tjöt.
Elias Georges berättar om hur föräldrarna, Soubhy och Angel, 1978 tog de då tre sönerna och reste till Cypern där de bodde på ett vandrarhem tillsammans flera andra familjer. Planen var att åka vidare till Kanada. På anläggningen bodde också Fares Fares, i dag regissör och skådespelare, med sin familj och han minns att Fares hade en farbror som var väldigt rolig.
Men medan andra kunde fortsätta sin färd tvingades Elias Georges och hans familj återvända till Libanon redan efter en månad när de inte fick några resehandlingar. Först två år senare gavs tillfälle att resa ut ur Libanon och då till Sverige, för där fanns redan farföräldrarna samt två farbröder. Men ankomsten till Norrköping blev tuff när en av hans yngre bröder blev sjuk under resan och tvingades till sjukhusvård. Medan mamman var med brodern fick de andra syskonen klara sig på egen hand under uppsikt av personal från Invandrarverket. Han upplever att de var väldigt omhändertagande.
– För mig var de långa, blonda och vackra människor. Jag minns värmen framför allt.
Så småningom kunde familjen flytta till Motala och Väster, där släkten redan fanns. Från en lekplats i bostadsområdet visar Elias Georges i vilka lägenheter familjerna bodde och var hans pappa ännu bor kvar. Han berättar om lekar ute på gården och hur trygg han kände sig under uppväxten. Samtidigt kom oron ibland tillbaka. Som när han en gång skulle gå över Mossenplan tillsammans med en av sina farbröder och plötsligt frågade:
"Vågar vi gå här, är det inte risk för bomber?"
Ett starkt minne är också när han var elva år och rektorn på Råssnässkolan en dag knackade på klassrumsdörren och ville prata med honom och en av hans bröder.
– Jag undrade vad jag hade gjort för dumt.
Men i korridoren knäböjde rektorn framför pojkarna och uppmanade dem att snabbt springa hem till sin mamma:
"Ni har fått beviljat uppehållstillstånd".
– Det var den första april 1982, på min födelsedag, säger Elias Georges.
I ett Facebookinlägg den elfte september skriver han om 40- årsjubileet i Sverige. Han hyllar också sin mor med orden:
"Tack mamma för allt du gjorde för mig".
– Som barn reflekterar man inte så mycket över vad en vuxen gör, man lever i sin egen lilla bubbla. Men hon tog hit oss för att trygga vår överlevnad och hon var en klok dam som hade pli på oss fyra pojkar. Hon har också lärt mig att ta ansvar och göra rätt för mig.
Som äldst i syskonskaran uppmanades han tidigt att lära sig svenska, så att han i sin tur skulle kunna lära mamman eftersom hon var analfabet. Senare lärde hon sig både skriva och läsa på svenska.
Elias Georges gick ekonomisk linje under gymnasietiden och hade planer på att jobba på bank som vuxen. Men de tankarna grusades i samband med bankkrisen 1992.
Han berättar också om hur han ringde och "tjatade" om att få jobb på Hycop som ung. I samband med att han fick ett skiftarbete blev han också fackligt engagerad och lyckades få igenom en förändring av morgonpasset, det flyttades från 05.18 till 05.54.
Han ler åt minnet och minns att en av cheferna hade påtalat att han såg trött ut.
– I vår kultur har man gäster sent på kvällarna så jag fick ingen sömn.
Han bodde då hemma.
Så småningom valde Elias Georges att ta upp studierna igen och sökte till Linköpings universitet för att läsa Politices magister-programmet.
Han säger att intresset för politik alltid funnits där och även funderingarna kring varför människor krigar mot varandra.
– Det färgar av sig som barn.
2001 kom att bli ett turbulent år för honom. "En berg- och dalbana". Han gladdes inför ett stundande bröllop tillsammans med flickvännen Tina. Kort efter ceremonin fick han också veta att han skulle bli pappa. Samma år erbjöds han även en doktorandtjänst inom internationella relationer. Men plötsligt grusades allt när chockbeskedet kom att hans mamma led av leukemi. Elias Georges påbörjade doktorandtjänsten, men kände redan det första av fem år att han inte kunde fokusera. Han sökte därför ett arbete med kontorstider och kom till Migrationsverket. Jobbet var på många sätt påfrestande. Plötsligt satt han själv på andra sidan skrivbordet och tvingades ge besked som grusade människors drömmar.
Det är en solig men lite blåsig höstdag. Vi har tagit oss till hemmet i centrala Motala och sitter utomhus med en kopp kaffe. Trädgården är omgiven av tujahäckar. Närmare bestämt 340 stycken. Han berättar att han planterade dem i samband med arbetet på Migrationsverket. Det blev en slags återhämtning efter tuffa dagar. Bara något år innan hade också hans mamma gått bort, 54 år gammal.
– På ett sätt kände jag lättnad, att hon slapp att lida.
Elias Georges politiska bana i Motala startade 2006, när han av en kompis morbror (Anders Peterson, S) blev tillfrågad om han ville bli ersättare i bildningsnämnden. Han visste inte alls vad uppdraget innebar men tackade ja. När Socialdemokraterna vann valet 2010 blev nästa steg mer dramatiskt - förste vice ordförande i kommunstyrelsen.
– Det var som att slänga sig ut, medger han och tillägger att det blev lärorika år.
Det tyckte han också om rollen som fullmäktiges ordförande, 2014-2018. I dag är titeln oppositionsråd och som aktiv politiker är det inte sällan medborgare vill stanna och prata med honom.
– Jag gillar människor och uppskattar möten, men ibland kan det vara skönt att få vara privat, som när jag är ute på helgerna och delar ut reklam med min ena dotter.
– Då har jag fått frågan, pappa känner du alla?