100 år gamla kärleksbrev skrivna av Hedvig och August.
Anna-Lisa är Motalabo sedan 1950-talet. Hon har jobbat som matte-och fysiklärare och under flera år var hon även politiskt aktiv för SPI.
Nu har hon gett ut sin första bok.
– Jag borde ha gjort det för länge sedan, säger hon och skrattar.
Anna-Lisa bor i en villa med trädgård. Trots att hon fyllt 96 år är hon anmärkningsvärt skarp i sitt sinne och både minns mycket, långt bak i tiden, och formulerar sig bättre än många som är hälften så gamla.
Bara ryggen, säger hon, är det problem med, som just nu påverkar hennes rörlighet.
I handen håller hon sin nyskrivna bok, "Kärleksbrev för 100 år sedan". Tanken från början var aldrig att de skulle bli offentliga. Anna-Lisa hade fått i uppdrag av sin ena syster att skriva rent de 57 brev som växlades mellan föräldrarna, Hedvig och August, när de var 19 och 21 år gamla. Breven som legat sparade i barndomshemmet i Härnösand.
– Min mamma läste dem i hemlighet ibland, minns Anna-Lisa.
Hon säger att hon länge känt till dem, men intresset för innehållet väcktes först när de kom i hennes händer.
– Andemeningen var att skriva ut dem bara för familjen.
Breven påverkade Anna-Lisa.
– Det finns så mycket som beskriver den tiden och väldigt många roliga citat. Uttrycken mellan Hedvig och August var behaglig att läsa om.
I "Kärleksbrev för 100 år sedan", får man inblick i parets relation, men också hur det var att leva på den tiden, vid Ångermanälven. Hur arbetare hade det och hur vädret var. Paret ska ha träffats vid kajen i Härnösand, berättar Anna-Lisa.
Breven början alla mjukt med rubriken "Lillraring", Mina kära lilla August", "Kära lilla Gubben", "Lilla älskling" "Lilla rara Lillgumman".
Anna-Lisa berättar hur hennes mor Hedvig, som bara hade gått sexårig folkskola med få undervisningstimmar, skrev som man pratade på den tiden. Därav blev det många stavfel och ord skrivna utan skiljetecken.
August, som kan ha gått i skolan längre, beskrivs ha ett kärleksfullt språk och en vacker handstil, skriven i bläck och utan överstrykningar.
Anna-Lisa upplever att det finns en ärlighet i att kunna ge ut en bok med skribenteneras egna ord, precis som de är, inte omskrivna av någon annan.
Anna-Lisa Hagenborg ger vid 96 års ålder ut en bok där hon sammanställt föräldrarnas kärleksbrev.
Hon tror att framför allt August skulle uppskatta den, en man som under sin livstid även hade stort intresse för konst, teater och musik.
Själv är hon glad över att ha kommit i mål, men skrivandet har väckt mersmak.
– Jag önskar att jag var tio år yngre, då hade jag kanske fortsatt skriva mer om min pappas situation som föräldralös. Han växte upp hos sin farfar.
Hur det gick för August och Hedvig?
De fick varandra till slut och bildade familj med nio barn, varav Anna-Lisa är äldst.
Hennes egen son Jan Hagenborg, som är på besök för dagen, är imponerad av sin mors arbete.
– Det är helt otroligt att en person på 96 år kan skriva en bok. Men min mor har en väldig kapacitet på många områden och det här är ett bra sätt att hålla sinnet och hjärnan igång, säger han.
Anna-Lisa med sonen Jan Hagenborg.
Ett litet utdrag ur boken:
"Hoppas att Du inte blir uttråkad av de här evinnerliga breven. Jag tycker för min del att det går bättre att skriva än telefonera. Det är som om man inte kan ringa precis vad man tänker. Fastän nog kände man sig tillfredsställd sedan man talat några ord med den man har kär. Det skulle vara så att finge se och ta i varann på telefon också. År 2023 kan dom nog det".
