Kjell Augustsson satt i mitten av den buss som kollegor från Östergötlands fotbollsförbund färdades i för att ta sig till matchen mellan Sverige och Belgien.
Plötsligt hördes ett skott och Kjell såg hur en person steg av en moped, eller motorcykel, iklädd färggrann väst, vit hjälm samt ett vapen i händerna. Mannen började springa nedför gatan, berättar Kjell.
– Tre fyra bilar framför oss såg det ännu tydligare så de vände ju och körde på varandra bara för att få komma därifrån.
Kjell berättar också hur många av hans medpassagerare lämnade sätena.
– Hela golvet var fullt med människor som låg ner.
Själv blev han inte så rädd, förklarar han, i och med att den misstänkte gärningsmannen sprungit iväg.
Det är tisdag morgon när vi når Motalabon som ännu befinner sig på ett centralt hotell i Bryssel. Han känns lugn när han berättar om händelsen.
– När bussen kom ner till korsningen där själva skjutningen varit såg vi att det låg någon på golvet inne i en lokal. Men om det var någon som var skjuten eller som lagt sig ner för att ta skydd, vet vi inte. Vi trodde de flesta av oss att det var ett bankrån. Vi hade ingen koppling att det här kunde vara mot svenskar.
Kjell berättar hur han och kollegorna hann uppleva första halvlek av matchen innan det via sociala medier kom information om vad som faktiskt hänt.
Han berättar om ovissheten kring den misstänkte gärningsmannen, att ingen visste om han var ensam eller om de kunde vara fler.
– Då är folksamlingar livsfarliga, därför fick alla sitta kvar på läktarna. Ingen kom ut före tolv.
Hur var stämningen på arenan?
– Den var ganska bra, men det kändes nästan lite overkligt för de hade väl fått veta i publiken att det här kunde vara riktat mot svenskar. Man tände sina mobiltelefoner och skrek "Sweden, Sweden". Vi kände ett jättestort stöd från publiken.
När den belgiska publiken fått lämna ombads svenskarna, flera hundra personer, att gå ner på planen och vidare in i en lokal under en läktare.
– Då kom bland annat hela landslaget ut till oss med Janne Andersson i spetsen och all media.
Innan spelarna gick vidare mot sina omklädningsrum talade Andersson till publiken, berättar Kjell. Han ska ha sagt att det var fruktansvärt att behöva uppleva något sådant här och att publiken går på fotboll för att ha kul.
Därefter väntade poliseskort ut från arenan.
– Vi blev ombedda att ta av oss alla blågula kläder för att de inte skulle se att vi var svenskar. Det var lite overkligt.
Eskorten fortsatte hela vägen till hotellet.
– De eskorterade oss från bussen, åtta poliser med vapen, mitt i natten genom ett öde Bryssel. Det var en lite märklig känsla.
Eftersom den svenska gruppen anlände till hotellet först vid 03-tiden måste chaufförerna få sova ut, förklarar Kjell. Först runt lunchtid räknar han med att kunna påbörja resan hem till Sverige.
Även om Motalabon inte använder ordet dramatik i sina iakttagelser blir han märkbart rörd när han tänker på de direkt drabbade.
Han minns hur många på plats ringde hem till sina anhöriga, eller blev uppringda för att höra om allt var väl.
– Då tänker man på dem som blev skjutna, att deras anhöriga kan ha ringt och inte fick något svar. Det måste vara en fruktansvärd känsla för dem där hemma. Man kan ju tänka sig själv, om det vore ens barn eller anhöriga, om man skulle ringa men så får man inte tag i dem.