Erik Trygg har gjort FN-tjänst i Mali. Nu är han hemma i Motala igen.
– Det räcker med att en person får ett bättre liv så är jag nöjd.
Erik Trygg var säker på sitt syfte: han ville göra skillnad. Därför tackade han ja när Försvarsmakten mejlade och undrade om han kunde tjänstgöra i den svenska FN-styrkan i västafrikanska Mali, ett av världens fattigaste och farligaste länder.
Men först diskuterade han saken med sina nära och kära. Reaktionerna lät inte vänta på sig.
– Till en början blev det lite chockartat, kanske framför allt hos föräldrarna. Det förstår jag. Om min son skulle säga han skulle åka till en konfliktzon så hade jag nog också hamnat i chock.
Utlandstjänst var inte främmande för Erik, som efter avslutad värnplikt varit tidvis anställd vid Försvarsmakten. Det innebär att han deltar i militärövningar ett par gånger om året med rätt till ledighet från sitt civila arbete.
Nu bytte han samboliv och jobb inom logistikutveckling mot ett sex månader långt uppdrag i Mali. Tjänstgöringen föregicks av ett års träning och utbildning i Sverige.
I juni 2021 anlände Erik tillsammans med den svenska FN-styrkan på cirka 200 personer till staden Gao och Camp Castor, en FN-camp som ägs och drivs av Tyskland.
Tidigt under vistelsen, när han och de andra nyanlända satt i karantän på grund av covid-19, smällde det. Den tyska FN-styrkan attackerades av en självmordsbombare med allvarligt skadade som följd.
– Det är klart att man tänkte lite att "Jaha, hur ofta händer det här?".
Spaningspatrull i Mali.
Läget i Mali är instabilt med en rad islamistiska terrorgrupper i landet. FN:s insats har beskrivits som världens farligaste och dödligaste uppdrag. Det är en sanning med modifikation, menar Erik:
– Man måste titta på vår utbildning, utrustning och träning jämfört med andra FN-nationer som är i Mali. Alla har inte samma utrustning som vi har vilket gör att det kan bli mer dödligt för andra nationers soldater.
För egen del hamnade han aldrig i några allvarliga situationer under vistelsen. Uppdraget bestod i att patrullera, till fots eller i fordon, för att stötta civilbefolkningen och upprätthålla lugn genom sin närvaro.
– Jag tyckte att det var ganska lugnt och det tolkar jag som ett kvitto på att vi har gjort skillnad.
Jobbigast var att se fattigdom och svält men civilbefolkningens mottagande var alltid gott. Ett minne har fastnat lite extra: ett möte några dagar efter ett attentat i en by där många människor mist livet.
– Då kommer det ut en kvinna med en stor bricka med rökt fisk. Fast de själva knappt har någon mat så vill hon ge det till oss, för att vi är där och för att de kan känna sig trygga.
– Det är ett väldigt bra minne fast också tragiskt.
Den blå FN-hjälmen.
Även livet på campen var annorlunda jämfört med hemma, med sovplats i splitterskyddade containrar och dusch två minuter om dagen. Samtidigt beskriver Erik en relativt normal tillvaro:
– Camp Castor är som en liten stad, det finns frisör, mataffär, matsal och tvätteri. Kommunikationerna är ganska bra, det finns wifi, datorer med internetuppkoppling och fast telefonlina så man kan ringa till Sverige hur mycket man vill.
Allt fanns dock inte på campen, men det löste sambon hemma i Motala.
– Ostbågar är min last i livet. Hon skickade ner en flyttlåda med ostbågar, säger Erik.
Skulle du göra FN-tjänst igen?
– Nej, det slukar så mycket tid. Så högst troligt inte men jag är fortfarande glad att jag har gjort det. Det kändes som att vi gjorde skillnad när vi var där.
FN-soldaterna arbetar i stekande hetta. "Som varmast hade vi 53 grader i skuggan", säger Erik.