Det hela började med att Mirjas storasyster tyckte att hon skulle söka till luciatåget.
– Jag har alltid varit den som tyckt om att sjunga och uppträda så hon tyckte att det skulle passa mig bra.
Uttagningen skedde på Norra skolan med trettio andra sökande.
– Vi fick sjunga och gå inför en jury. Det är ju lite konstigt att vi fick gå för dem, men de ville väl se om man kunde gå som en Lucia, skrattar Mirja.
Efter det gick det snabbt.
– De tog ut nio av oss som kandidater som direkt skulle fotograferas för att hamna i tidningen dagen efter. Vi blev kvar mycket längre än vad jag trodde från en början så mina föräldrar undrade var jag hade tagit vägen. Det fanns ju inga mobiler så man kunde meddela var lika snabbt som idag.
Några veckor senare var det dags för Lucian att utses.
– Jag visste att de skulle ringa till tärnorna för att sedan komma hem till den som blev Lucia. Jag minns hur vi såg en bil åka förbi vårt hus och hur den sedan vände. När bilen sedan stannade skrek vi "den stannar", skrattar Mirja.
Gratulationer, kort och blommor kom de närmaste dagarna samtidigt som det hårda arbetet började.
– Jag trodde verkligen inte att det var så stort, jag fick så många gratulationer. Vi gjorde 10-15 uppträdanden per dag, så det var full fart.
När det väl var dags för den officiella kröningen den 13 december 1987 höll det på att gå illa.
– Jag höll på att bränna ned kyrkan. Jag är ganska lång och med ljusen blev jag ju ännu längre. När vi stod och väntade längst ned i Motala kyrka hörde jag hur någon plötsligt säga "akta, du håller på att bränna hål i taket". Som tur hände inget, men jag undrar om det svarta märket i läktaren finns kvar än idag, skrattar hon.
Hon minns tiden som lucia med ett leende på läpparna.
– Det har alltid varit viktigt för mig att glädja människor och det fick vi verkligen göra som ett luciatåg. Den uppskattningen och lyckan som vi möttes av är svårslagen.
För att minnas tiden lite extra gjorde hon samtidigt en pärm där hon samlade allt.
– Utan den hade jag nog inte kommit ihåg mycket. Men jag kan titta i den ibland och minnas de där små detaljerna som gjorde det lite extra roligt, säger hon.