SVT:s serie Djävulsdansen har visat upp livet bredvid de som missbrukar. En tillvaro full av lögner, svek, förnekelse men också glädje och kärlek. För allt är inte svart, men mycket är mörkt. Många barn runt om i Sverige växer upp med föräldrar som missbrukar. En miljö som påverkar i stunden men även framtiden. De här barnen finns naturligtvis även i Motala. På Barncentrum jobbar Eva Jacobson och Annelie Jansson med stödgrupper för barn med trassliga familjerelationer, bland annat på grund av missbruk. Problemet är att många inte kommer dit. De barnen syns faktiskt inte alls.
– De måste bli hittade någonstans. Någon måste prata med föräldrarna om det här. Förut har man inom missbruksvården inte uppmärksammat att det finns barn, säger Annelie Jansson.
2010 skrevs det in i hälso- och sjukvårdslagen att barnens behov ska beaktas särskilt. På Barncentrum har man än så länge inte sett någon skillnad av det. Ämnet är fortfarande väldigt skamfullt och det största steget är att söka hjälp. I stödgrupperna på Barncentrum handlar det mycket om att visa att barnen inte är ensamma.
– Barnen får själva välja om de vill berätta om sin situation, det är inget de måste göra. Vid första tillfället gör vi en övning som heter heta stolen. Där "alla som tycker om glass byter stol med varandra", "alla som sett sin förälder dricka för mycket byter stol med varandra". Då ser barnen att de inte är ensamma, säger Annelie Jansson.
Övningar som öppnar upp och normaliserar situationen och flera av barnen säger sig ha fått lättare att prata med sina föräldrar om problemen hemma. Barncentrum jobbar med tre olika stödgrupper, i åldrarna 6–8, 9–12 och 13–17. I dagsläget handlar det om 18 personer. Det borde vara betydligt fler.
– Det är återigen den här problematiken med att rekrytera barn till stödgrupperna, säger Eva Jacobson.
Och hur ska man göra det bättre?
– Genom att bli bättre på att presentera det för föräldrar och barn från skolans sida. Skolkuratorer och elevsamordnare och även lärare behöver veta att det finns, säger Eva Jacobson.
– Sedan är det var och ens ansvar att anmäla om man tror att ett barn far illa.
Det stora steget är att ta sig till hjälpen. Att föräldrarna ska våga ge sina barn det stödet. För då kan mycket lösas för barnen.
– De lever i en hemlighet och att det inte är okej att prata om det. När de väl kommer hit har de fått mandat att prata om det, säger A nnelie Jansson.
– Ja, precis, av lojalitet för mina föräldrar så behöver jag inte hålla tyst om det längre. Barn är väldigt lojala, säger Eva Jacobson.