– Man var väldigt nere i början. Trodde inte att man skulle kunna bli glad och positiv igen, säger pappa Patrick.
– Vi var jätterädda att tappa oss själva. Men nu mår vi bra i sorgen, man lever med det, säger mamma Sara.
Motalafamiljen beskriver sig som en trebarnsfamilj, även om första sonen Neo aldrig fick se dagens ljus. Där är dottern Vera, fem år, och sonen Otis, ett år. Men också Neo som skulle fyllt tre år nu i höst.
– Det kan hända att jag säger att vi har två barn, när man inte orkar berätta hela historien, men vi har ju tre, säger Patrick.
De har tre bebistavlor över soffan och även en speciell minnesplats över Neo i vardagsrummet. Det finns en gravsten och varje födelsedag åker de till kyrkogården och släpper en ballong till himlen. De placerar leksaker då och då, tomtar vid jul och pynt till påsk.
Neo kommer alltid att finnas med i familjen.
– Man kanske inte kan tro det, men vi hann få en relation till honom, säger Patrick.
– Jag hade honom i magen 40 veckor så det är klart att vi kände honom. Det var en relation som byggdes, säger Sara.
***
Om vi tar det från början så är Sara, som hette Persson från början, och Patrick Bohm två Motalaungdomar som är kända på orten. Framför allt i idrottskretsar.
Nu 32-åriga Sara spelade innebandy och debuterade i Solfjäderstadens A-lag redan som 14-åring. Hon tog klubben till ettan efter en bejublad kvalseger 2012. Hon var med och vann DM med en bra egenfostrad generation.
– Det blev lite för mycket när vi gick upp och fick åka till Stockholm och spela. Jag tog ett uppehåll, men det var inte meningen att det skulle ta slut för gott. Det bara blev så, säger hon.
Nu 35-årige Patrick Bohm slog allt annat än bom när han spelade bowling i Team Baltzar. Han kom med i juniorlandslaget och World cup och vann JEM-guld i lag och JEM-silver individuellt. "Bommen" levde för bowlingen.
Det var genom en gemensam idrottskompis, Karin Engesten, som de blev tillsammans 2015. En enkel fest hos Karin och så hängde de ihop hela sommaren. I augusti konstaterade de att de var ett par.
Det de föll för hos varandra var enkla saker.
– Patrick är väldigt snäll. Och inte helt ful heller, haha. Han tänker positivt, säger Sara.
– Sara är en naturbegåvning. Snäll och bra person. Snygg också. Bra med barn, kontrar Patrick.
Det sade klick helt enkelt och högtiderna avlöste varandra för familjen. De förlovade sig på en resa till Kroatien 2016 och gifte sig 2018. Då hade första barnet, dottern Vera, hunnit komma, och det var i mars som de kom på idén att gifta sig samtidigt som Vera döptes.
– Vi berättade för alla att vi skulle gifta oss också. Det blev ett vinterbröllop, säger paret som har full koll på att de då nyligen firade femårigt träbröllop.
***
Det var i februari 2020, när Sara var hemma och VAB:ade med Vera, som hon konstaterade att hon var med barn igen. Hon berättade för Patrick.
– Vi var jätteglada, vi lade ut på Facebook i vecka 20 och då hade vi tagit reda på att det skulle bli en pojke. Vi hade bestämt att han skulle heta Neo.
Neo var ofta livlig i magen och på sommaren var det så, det var Sara van vid. Hon reagerade därför över minskade fosterrörelser framåt hösten. Det var oroväckande.
Det var en tisdag i oktober som hon lunchade med en kompis och sedan åkte hem och åt mellis.
– Jag fick inte i gång honom. Försökte med musik och saft, men det hände ingenting. Oron växte.
Familjen fick en tid på US i Linköping samma kväll. De åkte in, med tron att Neo sov där i magen.
– Patrick fick först vänta i bilen utanför sjukhuset eftersom det var corona. När de undersökte mig började de leta hjärtljud, men hittade inget. De såg inga hjärtslag.
Två läkare kom in och Patrick bads att komma upp till salen. Där konstaterades faktum. Neo visade inga livstecken.
– Vi bryter ihop båda två, beskriver Sara.
Nu var en förlossning tvungen att startas, och det gjorde så ont, men Sara säger att den smärtan var inget mot vad hon kände när hon fick reda på att han inte levde.
– Jag hade sådan panik och sade bara nej, nej, när de frågade om jag ville ha honom på bröstet när han kom ut.
Sara ville först inte se sin dödfödda son, men ändrade sig när hon förbereddes på att han var på väg ut och accepterade att ta upp honom. Hon är glad att hon ändrade sig
– Såklart ville jag ha upp min son på bröstet. Han var så fin, men gud vad vi grät.
Förklaringen till Neos dödsfall var att navelsträngen satt för löst till moderkakan. Den släppte till sist och syrebrist gjorde att hjärtat stannade. Just det händer ett av tusen barn som dör i magen.
– Det var bara otur, säger Patrick.
Patrick och Sara fick lov att stanna på sjukhuset i två dagar med Neo. Han kunde ligga i en kylsäng. Närmast anhöriga, som Saras mamma och pappa och dottern Vera, kunde nu också komma dit.
– Vi är väldigt glada att vi fick de här dagarna ihop med honom. Vi har med oss det, säger Patrick.
– Personalen i vården var så imponerande, helt fantastisk. Jag är så tacksam för hur de tog hand om oss, säger Sara.
Rådet de fick var att Vera, då inte ens tre år fyllda, skulle få vara med och se sin bror. Sedan blev det att lägga honom i en kista och så en enkel begravning. De är också glada att de sett till att ha en gravsten att gå till. Den betyder mycket.
***
Den första sorgeperioden beskriver både Sara och Patrick som väldigt tuff. I två veckor var de bara de två tillsammans och lämnade inte varandra alls, sjukskrivna från var sitt jobb. Vera kunde vara hos mormor och morfar.
– Jag kände inte mina ben när jag skulle resa mig, berättar Sara.
Hur har det här påverkat er relation?
– Det har gjort oss starkare tillsammans, även om det såklart har varit jobbigt för båda.
I början var de livrädda att träffa folk. Åkte till Norrköping för att gå på stan och till Mantorp för att handla. För att vara där ingen kände igen dem. Tragedin var känd eftersom de själva valt att berätta på Facebook. Det kändes naturligt eftersom alla visste att de väntade tillökning.
– Vi ångrar inte att vi lade ut, det vill man ju. Alla väntade på att barnet skulle komma, säger Sara.
Det var mycket rädsla, för att träffa folk som inte visste vad de skulle säga och för att möta arbetskamrater igen. Det var en process på bådas arbetsplatser, Patrick ökade successivt som montör av truckar på Toyota material handling i Mjölby och Sara trappade upp inom barnomsorgen i Motala.
Men möten med människor, både nära och ytligt bekanta, var tufft.
– Ibland kändes det som att vi skulle vara hjälp till dem kring hur de skulle bemöta oss. Att vi skulle säga hur de skulle vara. Svårt, säger Sara.
Sara beskriver sorgetillvaron som att hon absolut inte ville vara ensam och var ihärdig att hela tiden hitta på saker. Patrick flydde in i arbete och pratar om koncentrationssvårigheter när höga ljud kommer från olika saker samtidigt.
De säger båda att de vill berätta om sin sorg öppet för att det kanske kan hjälpa andra. Rådet är att prata mycket, med varandra och med andra. Våga ta hjälp, också av kurator. Prata, prata och åter prata.
– Vi vill prata om Neo som att han finns och vi pratar gärna om Neo, säger Sara och Patrick som är tacksamma mot sina närmaste som de fått mycket hjälp av. Sara är också med i en Facebookgrupp som heter Änglamammor där det kan bollas med andra som upplevt liknande saker.
***
Nästa pärs, i positiv mening, att hantera var när Sara året efter konstaterade att hon var gravid en tredje gång. Det blev en tuff graviditet i skräcken att förlora ännu ett barn. Skulle det gå bra med Otis?
Det blev psykisk ohälsa hos Sara som tvingade läkarna att igångsätta henne tidigare än vad som var bäst. Otis var inte helt redo att komma ut. Men med diverse hjälpmedel så klarade han både födseln och de första kritiska veckorna ute i världen.
– Hela perioden var en tid av skräckblandad förtjusning där vi ville ha ett barn till, men vi var så rädda för att det skulle gå fel.
Både Patrick och Sara bröt ihop av lycka när Otis kom. Även om de inte kan få Neo tillbaka så fyller Otis ett sorts tomrum.
– Jag blir överbeskyddande och kollar hela tiden så att han andas, säger Sara.
– Jag är nog mer lugn där, ler Patrick.
Nu 2023 säger de att sorgen efter Neo alltid kommer att finnas där, men att det som hände accepterats och att det har blivit lättare att hantera. Fyra på jorden och en i himlen är vad som gäller för familjen.
Sara blev så imponerad av vården att hon läst till undersköterska och nu praktiserar som det. Hon ska plugga vidare till sjuksköterska. Innebandyn vill hon gärna ta upp igen, i någon motionsform.
– Jag hade världens mest förstående och finaste barnmorska med Otis, hon var ett stort stöd under hela graviditeten med Otis och jag hade inte klarat det utan henne, flikar Sara in.
Patrick vill utbilda sig vidare internt i företaget där han bygger truckar på gamla BT i Mjölby. Han och kompisen Marcus Sjöholm ska ha ett lag i Motalas motionsserie i bowling. Han har försökt spela padel och discgolf, men det går ändå tillbaka till rötterna i bowling.
– Jag börjar få tillbaka suget igen, säger han.
Vera har också fullt upp i sitt knatteliv, med dans, målning och dockor.
De är en vanlig familj som funderar nu på vad de ska göra med sina tre gemensamma semesterveckor i sommar. I radhuset nära Zederslund trivs de bra, det behövs inte resas så mycket när man bor i en sommarstad som Motala. Livet tuggar på för en småbarnsfamilj utan jättemycket tid över.
Vera nämner sitt favoritbad, Harge nära mormor Anette och morfar Stefan.
– De har varit ett sånt stöd hela tiden, säger Patrick.