Många Motalabor minns den här omtänksamma tuffingen

1989 gick Anna-Lisa Eriksson, en av Motalas stora profiler ur tiden. Mest känd var hon kanske under namnet ”Rödspotta”.

Anna Elisabet Eriksson, kallade sig själv Anna-Lisa vilket även de flesta tilltalade henne med. När folk pratade om henne benämndes hon även "Rödspotta" på grund av sin hårfärg och fräkniga ansikte.

Anna Elisabet Eriksson, kallade sig själv Anna-Lisa vilket även de flesta tilltalade henne med. När folk pratade om henne benämndes hon även "Rödspotta" på grund av sin hårfärg och fräkniga ansikte.

Foto: Arkiv/Torgny Holmberg

Motala2020-05-16 17:00

Anna-Lisa var lätt att känna igen. Rödhårig och fräknig, därav smeknamnet. På äldre dagar blev hon vithårig. Klädseln var alltid arbetsbyxor av hängslemodell, blå på vardagarna och vita till helger. Ett annat kännetecken var cykeln som hon sällan sågs utan på stadens gator. 

Under många år gjorde hon stora insatser för de som trampat snett i tillvaron.
– Anna-Lisa jobbade med att hjälpa alkoholister, främst i Gamla stan. Hon kallade dem ”sina pojkar”. Jag känner varmt för denna kvinna som behandlade alla lika, berättar Margaretha Wilhelmsson som vet en del om Anna-Lisa.

– Min mamma kände henne. 

När Anna-Lisa började med sitt hjälparbete är oklart. Likaså om det från början byggde på eget ideellt engagemang eller om anställningen hos kommunen födde engagemanget.

Tidigare hade Anna-Lisa förtjänat sitt levebröd på olika sätt. På 30-talet jobbade hon på Samuelsbergs ålderdomshem där även stadens mentalpatienter var intagna. 
– Det var slitigt och dåligt betalt, 60 kronor om dagen i dagens penningvärde. Efter några år där sa hon upp sig i protest och började istället som allt-i-allo på Motala museum, då beläget på Kungsgatan, säger Margaretha

Under många år städade hon dessutom hemma hos Motalabor
– Hon storstädade hos mina fastrar som bodde tillsammans. De fanns ingen som städade så bra som Anna-Lisa, sa de. Men det hände att hon möblerade om. ”Så här ska fröknarna inte ha det, det blir trevligare så här”, kunde Anna-Lisa säga.

Ett ungdomsjobb var som pass opp på passagerarbåtar som trafikerade Göta kanal. Vid den tiden blev hon gravid och födde som 17-åring 1920 sonen Olof Erik. Vem pappan var är okänt. Anna-Lisa förblev ogift livet ut. 

Från 1935 bodde Anna-Lisa, hennes son och hennes mamma, Tea, i ett hus på Sjögatan 24. När det revs 1985 flyttade Anna-Lisa till en lägenhet i ett av höghusen i Gamla stan.


Vi återvänder till Anna-Lisas arbete med ”sina pojkar”.
– Hon såg till att de hade att äta och var klädda och mycket annat. Anna-Lisa hade pondus så de hade respekt för henne. Men hon var oerhört mån om dem, säger Margaretha Wilhelmsson och berättar om hur det gick till när Anna-Lisa efter stora insatser skulle få ta emot en guldklocka vid en offentlig avtackning. 
– Hon avböjde och sa ”Det är väl inget att tala om”. 

Rita Sparrefors var socialsekreterare på Motala kommun. Under några år på slutet av 70-talet och början av 80-talet jobbade hon tillsammans med Anna-Lisa. 
– Hon var typ hemsamarit och behjälplig A-lagarna. Anna-Lisa var den enda som vågade gå in ensam till dem. Hon kunde vara lite barsk, gubbarna vågade nog inte sätta sig upp mot henne. 
Rita berättar att Anna-Lisa hade ett förråd med möbler och annat på Tullhusets vind, nu MVT:s redaktion. 
– Där hämtade hon möbler till sina gubbar, det hände ju att de blev sönderslagna ibland. 

Hur var hon som arbetskamrat?
– Hon arbetade väldigt fritt, man kunde inte styra över henne, hon hade skinn på näsan. Men hon gjorde ett väldigt bra jobb, kavlade bara upp ärmarna och satte igång.

Rita och Anna-Lisa hade ett gott samarbete. 
– Hon märkte väl att jag brydde mig. Och så var jag rödhårig, som hon. Det hjälpte nog till.
Rita har ett speciellt minne av Anna-Lisa.
– När jag fick min son på menlösa barns dag kom hon med en vagga till honom några dagar senare. Hennes son var också född den dagen och hon sa att det var en bra dag att födas på.

Att få tag på en bild av Anna-Lisa i sina arbetskläder var inte lätt. Hon hade stark integritet och ville inte gärna bli fotad. Hjälp kom dock slutligen från Torgny Holmberg. 1979 fotade han henne på gården till en förskola i Gamla stan.
– Vår son Daniel gick där och man hade ett midsommarfirande på gården. Hon dök upp och dansade runt stången med barnen. Jag vill minnas att hon var väldigt engagerad och verkade ha roligt, säger Torgny som inte tror att Anna-Lisa visste att hon hamnade framför hans Instamatic-kamera.

Anna-Lisa Eriksson hyllades 1986 med en sång i Motala lokalrevy. "Boa" Axelsson skrev texten som börjar så här:
"Någonstans här i staden dit solen ej nått går en kvinna med fräknar i hyn. Hängslebyxor och en basker på hår som är grått, för många en välkänd syn. Anna-Lisa, som en ängel ses du vandra vägen framåt genom spyor och bland skit. Du har ständigt bara kämpat hårt för andra, hela livet har mest vart ett enda slit. Du har tvättat, du har skurat, Anna-Lisa efter män som har gått ner sej utav sprit".

Anna-Lisa Eriksson

Föddes 1903 som Anna Elisabeth Eriksson. Fick smek-/öknamnet "Rödspotta" på grund av sitt röda hår och fräknar. 
Mamman hette Tea (Dorotea), pappa Anders Gustaf var hamnvakt och skeppare. Anna-Lisa hade en äldre 
bror, Gustaf Erik. Familjen bodde i Tullhuset (nu MVT-huset).
Fadern dog 1924 och 1935 flyttade Anna-Lisa, hennes son Olof Erik (född 1920) och Tea till ett hus på Sjögatan 24 i Gamla stan. Mamman dog 1958. Sonen flyttade till Malmö.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!