Bilderna är tagna av Malmöfotografen Jean Hermanson, som dock aldrig tog reda på vad personerna på hans bilder hette. Hermansons tidigare assistent, Vadstenabördige Nils-Petter Löfstedt försöker åtgärda det. Besökare på utställningen, företrädesvis anhöriga till de fotograferade kunde hjälpa till med omkring 150 namn. En person som många kände igen var Elis Rosén, 1911-1980.
Elis var ett av femton barn i "Skytten" Roséns familj som bodde i ett rum och kök i en lägenhet i Björkelund.
I boken "Porträtt i Poppelstad" (1979) ägnar MVT:s förre redaktionschef Sven A Samuelsson fyra sidor åt familjen. Han berättar att fadern, Albin Rosén, fått sitt smeknamn efter födelseplatsen,Skyttetorpet i Björka.
Som 19-åring började Skytten på Motala verkstad och blev kvar där i 51 år. Han hade glimten i ögat, var musikalisk och spelade dragspel. Musikintresset gick vidare till barnen som lärde sig spela olika instrument. Under krisåren efter första världskriget drog storbarnsfamiljen ut på landet och spelade för fläsk, ägg och mjöl.
Om mamma Sigrid skriver Samuelsson att hon trots alla barnafödslar och mödor i hemmet hade ett frejdigt humör och var uppfinningsrik. Bland annat bäddade hon åt de minsta barnen i byrålådor.
"Man fick nästan äta och sova i skift och ibland kunde det hända att man tog en tupplur i ett fönster", lär hon ha sagt.
Skytten själv hade svårt att hålla reda på alla sina ungar. Det berättas att han vid ett besök i stan fick syn på ett barn och frågade: "Vems unge är du?", fick svaret "Jag är Skyttens" varpå han sa "Gå hem med dig då!"
Elis var nummer sju i barnaskaran, varav alla gifte sig och fick barn. Elis dotter Margita gifte sig med Sven Karlsson, numera Rosén.
Sven minns sin svärfar väl.
– Han började på verkstan som 20-åring och trivdes bra hela tiden.
Sven beskriver Elis som noggrann, både på jobbet och i hemmet.
– Det var till exempel väldigt viktigt att alla galgar i garderoben hade krokarna åt samma håll.
Elis var händig och ägnade sig åt hantverk, som att göra tavlor av svarvspån. Och som en av Skyttens ungar var han förstås musikalisk.
– Fast inte lika mycket som en del av de andra syskonen, några blev yrkesmusiker. Men han spelade tvåradigt dragspel.
Precis som sina föräldrar hade han begåvats med ett glatt humör.
– Vi hade väldigt roligt ihop, säger Sven.
