Tomas Morefors tar emot i nyöppnade tatueringsstudion vid Industrigatan. Tidigare höll Ajsomfan tattoo till vid Östermalsgatan. Företaget startade 2008, efter att Tomas redan varit verksam som tatuerare i stan i flera år.
– Jag hade ett rörföretag tidigare. Men efter att jag bröt nacken och krossade knäna 1988 så måste jag byta inriktning. Så jag gick en illustratörsutbildning.
Illustratörsutbildningen var på Grafiska institutet.
– Och så var jag lärling hos en släkting. Som illustratör har jag sedan arbetat med tekniskt eftermarknadsmaterial, instruktionsböcker och sprängskisser och sådant till bland annat Scania, VAG och DeLaval, som ägnar sig åt mejeriutrustning till kostallar och liknande.
Från illustrationer var inte steget så väldigt långt till att börja tatuera.
– Det var kompisarna i motorcykelklubben som var på mig. Jag har åkt hoj sedan jag fick körkort. Ja, jag kör fortfarande. Harley-Davidson.
Tomas är uppvuxen i Stockholm.
– Jag bodde där under mina 20 första år och sedan i Sörmland.
2007 ledde livsvägen till Motala.
– Jag skulle bara åka hit och fika men stannade kvar.
Det var Lillan Axén som bjöd på fikat.
– Jag träffade Lillan genom en kompis på 80-talet och så hittade jag henne på nätet och kände igen henne och tänkte att jag åker väl ner och säger hej och sedan åkte jag inte härifrån igen.
Tidigare har Tomas rest en hel del:
– 1983 skulle jag åka till Indien med en kompis, men han bangade så jag åkte själv. Jag var borta i två månader. Jag var 19 år då. På den resan lärde jag mig en hel del om mig själv. Sedan har jag varit i Thailand flera gånger och i Nordafrika och jagat motivation och inspiration.
Skulle det bli en resa nu skulle det förmodligen bära av till Sydamerika.
– Vi har hittat en bra tatuerare från Chile, Jorge, som är på väg till oss. Så det skulle vara intressant att åka dit med honom som guide. På egen hand skulle man nog inte våga sig till en del av de miljöerna.
Jorge tatuerar gärna i chicanostil.
– En stil som är på kommande bland ungdomar här också. Det är bilar och gangstrar och tjejer som är clownmålade i ansiktet och dödskallar, sådant som härstammar från Día de los muertos, de dödas dag.
Tomas själv är mest inne på:
– Realism i gråskala. Det är fantastiskt vad man kan göra i dag. Allt som går att fotografera går också att tatuera. Så var det inte förr. Jag letade efter tatueringsmaskin i åtta, nio månader. Till slut hittade jag en Västerås. Jag skulle åka och titta på en raggarbil, den var inget att ha, men han hade en maskin. När jag skulle lära mig fick jag be charken lägga undan grissvålar till mig. De tyckte det var lite konstigt, men jag fick hämta där varannan vecka. Det fanns bara ett fåtal tatuerare i Stockholm då i början av 90-talet och ingen hade något intresse av att lära upp någon annan.
Sin första egna tatuering skaffade Tomas som 18-åring.
– Det blev en kobra på armen. Mamma skrattade nästan ihjäl sig. Och det var rätt idiotiskt. För jag har fobi för ormar. Men den är övertatuerad för länge sedan.
– Nej, jag tatuerar inte vad som helst. Att sitta och gnugga svarta tribaler är inte min grej. Och när en kille kom in och ville ha en ros på var hand och en på halsen, som första tatuering, så sade jag nej. Jag tycker att man ska tänka sig noga för. Jag är mån om vårt goda rykte. Varje tatuering jag gör ska vara som den sista i livet.
Det här med den brutna nacken då?
– Det var en trafikolycka. Jag blev avträngd av en timmerbil och körde mot en björk. Det var rätt typiskt. Det fanns ett enda träd just där.
Fotografier av bilen visar att den var alldeles tillknycklad.
– Jag var vid medvetande. Jag trodde att jag hade blivit blind. Men det var huvudsvålen som hängde framför ansiktet. När jag lyfte på den kunde jag se. Då kände jag något slags extatisk glädje över det. Då killen från brandkåren kom fram släppe jag och det blev mörkt igen. Nästa gång jag tittade var han borta. Han hade svimmat. Mina ben var helt vikta åt sidan, ratten intryckt mot bröstkorgen, läppen kluven, när jag andades in blev det varmt, när jag andades ut blev det kallt. Det var sådant jag satt och kände. Men jag kände ingen smärta. Jag var chockad.
– Man blir ödmjuk. Det är en bra erfarenhet efteråt även om det är en jobbig situation. Man lär sig mycket om sig själv och livet, om hur man ska behandla sig själv och andra, det blir på ett lite annat sätt än innan. Man lär sig också att göra klart saker i livet, så att de får ett avslut.