Tina Hörnell var bara 47 år gammal när hon drabbades av hjärtinfarkten. Hon beskriver själv hur de riskfaktorer som fanns var hennes diabetes, som hon haft sedan barnsben, och den jobbrelaterade stressen. Arbetet som sjuksköterska på hjärtavdelningen på lasarettet i Motala innebar kvälls- och helgjobb och det blev en hel del extrapass, då det var brist på personal.
– Jag tror att det var den negativa jobbstressen som var orsaken. Jag har alltid haft svårt att säga nej och ställde oftast upp då frågan om extrapass kom. Jag har inga höga blodfetter eller högt blodtryck och har alltid levt ganska bra när det kommer till kost och motion. Men det blev för mycket till slut och det tänker man inte på förrän man får en käftsmäll och det är då man förstår att man måste bromsa.
I dag när hon ser tillbaka på det och har facit i hand inser hon att hon borde tagit den första dragningen i armarna och det lätta obehaget i bröstet på större allvar.
– Jag fick ändå tanken att det kunde vara kärlkramp, men den viftade jag bort. Jag var ju bara 47 år gammal. Någon dag efteråt var jag ute och sprang i Fålehagen och då ramlade jag omkull från ingenstans. Jag tänkte i efter hand – vad var det– var det arytmi eller liknande och efter fallet hade jag ont i bröstkorgen och armarna då jag fallit handlöst framåt.
Drygt en vecka efter den första känslan i armarna var det påskafton. Tina berättar att hon vaknade med en känsla av illamående på morgonen. Framåt kvällen höll hon på att fixa inför ett knytkalas hos några vänner, då hon åter kände obehag i bröstet. Hon förstod att det behövde kollas upp. På vägen till lasarettet kände hon en smärta i bröstet, som hon fortfarande knappt kan beskriva. Hon sa åt sin man att köra så snabbt han kunde. Hon togs emot av kollegorna från LiMs hjärtavdelning. Man genomförde flera kontroller bland annat EKG.
– Att komma in som patient till sin arbetsplats – det kändes som en overklig film. Jag tänkte det här händer inte, det är inte på riktigt, men det var det.
Tina berättar vidare att de skickade in henne till Hjärtintensiven på US i Linköping ganska omgående. Där man gjorde en akut kranskärlsröntgen och åtgärdade ett av hjärtats kranskärl.
Hur var det att drabbas av en hjärtinfarkt när du själv arbetade som hjärtsköterska?
– I det läget visste jag för mycket om vad som kan hända. Känslan när en defibrillator– som jag själv kunde använda utan och innan – hängdes vid fotänden på sängen var orealistisk. På några sekunder förändrades livet, och självklart funderade jag mycket över hur det skulle gå där och då. Man inser ju då snabbt vad som är viktigt i livet.
Efter några dagar skrevs hon ut från sjukhuset. I dag har hon inga men av händelsen och hon har återhämtat sig. Hon löptränar och några gånger i veckan tränar hon på ett gym. Så sent som i somras sprang hon Jönköping halvmaraton.
Efter infarkten insåg Tina att hon behövde göra en förändring i sitt liv för att minska på stressen och det som åt av hennes energi. Och det innebar att hon bytte arbetsplats. I dag arbetar hon som sjuksköterska på en vårdcentral
– Att jag bytte arbetsplats är den största förändringen som jag gjorde, vilket gjort att jag har bättre arbetstider och mer tid för återhämtning i dag än jag hade tidigare.