– Mottagningen är lite hjärtat i vår verksamhet. Det är här allting börjar.
Neda Kusljic, enhetschef på mottagningen på Capio specialistvård i Motala, ler när vi slagit oss ner i hennes rum på plan 12 vid lasarettet i Motala.
På vägen hit passerade vi ett antal stängda dörrar och mötte endast ett fåtal ur personalen. Känslan är att det är en lugn dag.
Verkligheten är att det är en helt vanlig dag på avdelningen och att jag upplever det som lugnt menar Neda att det finns en förklaring till.
– Har vi fyra ortopeder här så har vi 50-60 patienter på en dag. Så tempot är väldigt högt, räknar man in patienter till hud- och kirurgi också har vi mellan 120-170 besökare om dagen. Det handlar om att planera och vi har en plan som sträcker sig ungefär två-tre månader framåt.
Lugnet jag upplever i korridoren är alltså ett tecken på att planeringen fungerar. Det är bakom de stängda dörrarna det råder febril aktivitet. Det alla de patienter som kommer hit, för att undersökas och få svar på behandlingsplanen för just sin åkomma, ser är mottagningsrummet och korridoren.
En av dem är Lillemor Eklund Franzén, som tittar upp när vi passerar undersökningsrummet hon sitter i. Vi stannar och frågar vad som fört henne hit.
Och visst kan Lillemor berätta om hur smärtorna hon haft i sitt knä hindrat henne från att gå sina rundor hemma i Linköping. Att hon till slut fick nog och sökte till primärvården. Där fick hon en remiss till Capio i Motala och nu sitter hon på stolen och ser lycklig ut.
Precis nyss har hon fått beskedet som ger henne hopp om att inom en inte alltför avlägsen framtid kunna gå utan smärtor igen.
– Jag har haft problem i flera år och man blir så begränsad när man har ont. Det blir lätt att man blir sittande hemma. Men nu har läkaren sagt att jag ska få en hel knäprotes. Snart ska jag kunna gå ut och gå igen. Det känns fantastiskt, säger Lillemor.
Neda ger Lillemor en klapp på axeln innan hon tar med mig på en rundvandring för att visa delar av verksamheten som patienterna sällan ser. Men som samtidigt är direkt avgörande för att verksamheten ska fungera. På vägen till det första rummet lyfter hon det hon menar är en av de viktigaste orsakerna till att det fungerar.
– En styrka är att vi kan dra nytta av varandras kompetenser. Samarbetet mellan olika specialiteter är otroligt betydelsefullt. Jag har ungefär 30 personer i min arbetsgrupp och det är bland annat undersköterskor, sjuksköterskor, vårdadministratörer, operationsplanerare, läkare. Vi har hela kedjan och för att allting ska fungera måste alla delar haka i varandra.
Bakom dörren lyfter Anna Haraldsson blicken från sina dataskärm och välkomnar oss in. Om Neda beskrev mottagningen som hjärtat i verksamheten kan man säga att vi just klivit in i hjärnan.
Det Anna och hennes kollega ägnar dagarna åt är att planera och boka alla operationer som läkarna beslutat ska göras efter att de undersökt patienterna.
– Ibland är det mer avancerade operationer och då måste man beställa specialverktyg. Allt det där samordnar vi så att allt som behövs finns på plats när operationen börjar. Det är ett pussel att få ihop, säger Anna Haraldsson.
Hon fortsätter:
– Vi har möte en gång i veckan med deltagare från alla inblandade enheter, operationsavdelningen, sterilcentrum, kirurger och så vi operationsplanerare och chefer. Där går vi igenom schema och flöde och får signaler om det är något speciellt vi behöver tänka på. Det som är bra med de mötena är att vi har all information på ett och samma ställe. Vi försöker optimera så våra operationssalar används så effektivt som möjligt.
Händer det att planeringen spricker?
– Sena återbud är en utmaning. Men oftast lyckas vi faktiskt lösa även det. Vi har en kortvarselpärm med patienter som sagt att de kan komma om den situationen skulle uppstå, säger Anna innan hon återgår till att fokusera på att planera kommande operationer.
Neda tar mig vidare en bit bort i korridoren och öppnar dörren till ytterligare en del i verksamheten man som patient inte tänker på.
Men som är otroligt viktig för patienterna.
Här träffar vi vårdadministratör Lotta Gustavsson som, förutom en hel del annat, uppdaterar patienternas journaler med den information som läkarna dikterat under besöken.
– Det är en patientsäkerhetsfråga och journalerna ska vara uppdaterade inom fem dagar. Det kan bli upp till 40-50 diktamen om dagen. När jag är klar ska läkarna kontrollera att det jag har skrivit är korrekt innan journalen godkänns, säger Lotta Gustavsson innan hon fortsätter med sitt arbete.
Stressigt tempo och höga krav på att leverera framförs som skäl till att vårdpersonal söker sig till andra yrken. Hur jobbar ni för att skapa en bra arbetsmiljö?
– Det bygger på ledarskap där man är lyhörd för personalens synpunkter, de är ju experter inom området. De senaste åren har vi gått från 29 till 76 i betyg på frågan; hur troligt är det att du skulle rekommendera din arbetsgivare till en vän, i eNPS. (mätvärde för anställdas upplevelser där ett värde över 50 anses som utmärkt). Det känns väldigt bra, säger Neda Kusljic.
Och fortsätter med en hyllning till personalen.
– Drivkraften hos mina medarbetare är att så många som möjligt ska få hjälp. De är också väldigt måna om att utveckla vår verksamhet och kommer hela tiden med idéer och förslag hur vi kan göra det. Det är häftigt att se den här kraften för att tillgängligheten ska vara så hög som möjligt.
När vi går genom korridoren på väg tillbaka till Nedas rum möter vi återigen Lillemor som är på väg hem. För att kolla om det Neda just sagt stämmer frågar jag Lillemor hur hon upplevt sitt besök.
Hon spricker upp i ett leende och vänder sig mot Neda när hon säger:
– Jag har fått ett jättebra mottagande. De är väldigt patientvänliga här. Känslan är att de genuint bryr sig om mig som människa. Jag har fått information om vad som kommer hända under operationen och fått svar på de funderingar jag haft, säger hon.
Vad betyder det för dig när du nu ska åka hem och vänta på operationen?
– Det ger ett lugn. Man stressar lätt upp sig inför en sån här operation. Men när man får prata med personalen och de förklarar allting så sjunker den stressen ner. Det var till och med en sjukgymnast här som förklarade vad som kommer hända efter operationen. Alltihop gör att man känner sig trygg, säger Lillemor.