Distansjobbarna
I drygt 18 år har nu 59-åriga Jonas Lundblad varit gymnasielärare, men aldrig har han inom sitt yrke varit med om någonting liknande den rådande pandemin.
– Det blir ganska ensamt. Man saknar sina kollegor och man saknar framför allt eleverna. Att träffas via en skärm är inte samma sak, säger han och syftar till de perioder då undervisningen skett digitalt.
Det är på Platengymnasiet i Motala som Jonas undervisar i naturkunskap, biologi och fotografisk bild. Att lära ut sina färdigheter genom en skärm har inte alltid varit lätt.
– Det är knepigare, för man vet ju inte riktigt om eleverna är med eller inte. I klassrummet ser man det på dem och många vågar ställa mer frågor där. Man tappar den dialog man annars har med eleverna, upplever Jonas.
Kontakten med eleverna, liksom kollegorna, är något han saknar. Överlag tycker han dock att arbetet hemifrån fungerat bra.
– Det har funkat i det stora hela. I våras hade ju större delen av läsåret ändå gått och man hade lärt känna eleverna ordentligt. Det betydde mycket. Då visste man ungefär vad de gick för.
Till en början var distansundervisningen dock en stor omställning.
– Det gick från en dag till en annan i princip, både för oss lärare och eleverna.
Hösten däremot, var till en början någorlunda normal för både Jonas, hans kollegor och eleverna. Efter sommarlovet fick de alla komma tillbaka till skollokalerna och påbörja undervisningen där. Men plötsligt kom en andra våg av covid-19 och restriktionerna tillät återigen endast digital undervisning.
– När de i november gick ut med att det skulle bli distans igen hade vi redan planerat för att köra en årskurs i taget i skolan, så det skulle bli var tredje vecka för dem.
Det beslutet gjorde att det inte blev en lika stor omställning att återgå till fullständig distansundervisning, tycker Jonas.
– Vi hade också kunskap från i våras. Det jag var mest bekymrad över var ettorna, som inte hade någon erfarenhet.
Den digitala undervisningen har bidragit till en oro för vissa elevers resultat.
– Man vet inte riktigt om man når fram till dem. Sedan finns det de som har knepiga hemförhållanden med till exempel småsyskon som far omkring så de inte får sitta ifred eller ha sin egen plats ordentligt, det är naturligtvis också svårigheter.
Även själv har Jonas märkt av att det krävs disciplin för att klara av att jobba hemifrån.
– Det är ju likadant för eleverna, men det är nog ännu svårare för dem. Är man ung är det nog lättare att bli distraherad, tror jag.
Något som också oroat Jonas är eventuella fusk.
– Man får försöka göra uppgifter där det är okej att använda hjälpmedel, tipsar han.
Dessutom har distansundervisningen gett honom nya arbetsidéer.
– Innan vi fick stänga skolan var några elever med symtom med hemifrån via kameran. Då fick man avgränsa den del av tavlan som kameran nådde till, se till att de hörde ordentligt och att de såg vad som stod på tavlan. Det finns många lösningar.
Något som Jonas kommer ta med sig av arbetet hemifrån är att fortsatt se till att han behärskar tekniken, liksom hittar nya sätt att jobba på.
– Sedan uppskattar jag också kontakten med eleverna i klassrummet mer nu. Det har naturligtvis varit trevligt innan också, men nu är det ännu mer uppskattat. Man pratar också om andra saker i verkligheten - ibland får man en personlig fråga eller något de vill ha stöd i. Det blir inte alls på samma sätt nu.