Svarta raden, Långa raden eller Sotraden, ja längan med de gamla arbetarbostäderna vid Verkstadsvägen har genom åren fått många öknamn. Här levde Motala Verkstads anställda med deras familjer. De första husen uppfördes på 1850-talet och bestod av totalt elva byggnader. Idag är samtliga lägenheter omgjorda till moderna hyreshus – förutom två. Med hjälp av möbler från bouppteckningar kunde Östergötlands länsmuseum på 1980-talet återskapa bostäderna till tiden runt sekelskiftet.
Vi kliver först in i enrumslägenheten till vänster. 1853 bodde här A P Bergqvist, plåtslagare vid verkstan, med hustrun Hedda Christina och döttrarna Emily och Hilda Elisabeth. Väggarna är täckta med stänkfärg, vilket var en betydligt billigare metod än tapetsering.
Här finns en säng, en träsoffa, bord och några stolar. I ena hörnet av rummet finns en öppen härd som användes som spis, och säkerligen även som värmekälla. Någon hyra behövde familjen inte betala eftersom bostaden ingick i Bergqvists lön.
Vi fortsätter in i nästa lägenhet, och förflyttar oss därmed 50 år framåt i tiden, närmare bestämt till år 1903. Här levde plåtslagare Helge Harrström med hustrun Johanna och sönerna Sven och Gustaf. Rummet är betydligt modernare än bostaden som vi nyss besökte.
– Det hände ganska mycket med standarden på den här 50 åren, berättar guiden Camilla Gullin, som ofta visar museilägenheterna för skolklasser.
– Det är jättekul att visa det här för barn. De tycker det är spännande att se hur man levde förr. Många reagerar på hur trångt det var.
De målade väggarna har bytts ut mot tapet, döpt efter Svarta raden. På golvet finns trasmattor och köksbordet är dukat med porslinet Grön Anna. Spisen har bytts ut mot en modernare järnspis.
– Det var den finaste ägodelen och något som familjen fick ta med sig om de flyttade härifrån, säger Camilla Gullin.
Till skillnad mot bostaden från 1853 fick hyresgästerna numera betala hyra.
Museilägenheterna sköts idag av Motala kommun och visas främst vid verkstadsvandringar under sommarperioden, men också för bokade grupper året runt.
– Här är det arbetarnas historia som förmedlas, vilket känns viktigt. Det är inte längesen vi levde under så här enkla förhållanden i Sverige, säger Camilla Gullin.