Karin Ahlund berättar att man på MiniMaria mött 11–12-åringar som testat narkotika. Något som hon beskriver som ett symtom på något större.
– Jag är den obotliga optimisten. Det här går att lösa, säger beteendesekreteraren Karin Ahlund på MiniMaria.
Narkotikan sprider sig allt lägre ner i åldrarna. På MiniMaria har man mött elva- och tolvåringar som testat att knarka. Men läget är inte tröstlöst om man frågar personalen på MiniMaria, som är en samverkansorganisation och en del av socialtjänsten i Motala kommun och region Östergötland där personer upp till 26 år kan få hjälp med till exempel olika typer av missbruk.
Tidigare i våras presenterade polisen och Motala kommun sina nya medborgarlöften. I dessa löften står det att man ska arbeta för att motverka kriminalitet och narkotika bland unga och barn. Det som är nytt i årets medborgarlöften är att man kommer att rikta sig mot barn som går i mellanstadiet då man sett att det behovet finns.
– Tittar man bakåt är väl de yngsta som vi haft elva, tolv år som själva provat eller haft ett eget användande. Det första vi tänker när vi möter någon som är så ung att det är något typ av symtom. Det här är ett barn som försöker reda i sin situation på det sätt som den klarar av. Det behöver inte alltid vara jättedåligt i familjen. Det kan lika gärna vara att det man känner sig lite utanför och inte riktigt passar in och då försöker man hitta ett sätt att göra det. Då får vi arbeta med det, säger Karin Ahlund.
Karin Ahlund arbetar som beteendesekreterare på MiniMaria. Hon har arbetat i över ett decennium och trots det har hon inte givit upp hoppet. "Jag är den obotliga optimisten".
Ungdomar idag spenderar mycket av den vakna tiden på sociala medier. Man använder appar som Snapchat, en bild- och videoapp, videoappen Tiktok, och andra appar till att prata med varandra. Det är också på dessa sociala medier som en del av narkotikaförsäljningen sker och marknadsförs.
– Jag tycker att det blivit mer och mer riktad marknadsföring mot unga än vad det var för ett par år sedan. Man gör väldigt tilltalande annonser för att få ungdomar intresserade. Sedan det som vi ser i Sverige i stort är att man gärna rekryterar yngre till försäljningsleden.
Är det just Snapchat som ungdomarna använder sig av?
– Det är den mest lättillgängliga appen i alla fall. Där kan man söka på olika saker och så får man upp massor med konton som säljer och man kan även få narkotika hemlevererad mer eller mindre. Sedan finns det en del chattforum också.
Om vi pratar om Snapchat, ska barn få ha den appen?
– Jag tycker inte det. Det ska definitivt vara 13-årsgräns och jag är inte emot att höja den lite och då inte bara utifrån narkotika utan också utifrån att jag tror inte en ung person har full koll på hur mycket ett elakt ord eller en feldelad bild kan skada.
Unga har mycket social kontakt via sina telefoner idag. Hur ska man agera som förälder om alla kompisar till ens barn är på exempelvis Snapchat?
– Jag tycker att det är jättesvårt, även själv som förälder men jag tycker att man ska förhålla sig till de åldersgränser som finns. De är där av en anledning.
MiniMaria är en samverkansorganisation som är en del av både Motala kommuns socialtjänst och region Östergötland. Och dit kan personer upp till 26 år söka sig för hjälp med olika typer av missbruk.
Det är fortfarande alkohol och cannabis som är de vanligaste debutdrogerna för ungdomar. Men de senaste åren har även det amfetaminliknande preparatet Kristall, 3-CMC, blivit en premiärdrog för tonåringar och när det kommer till debutålder följer ungdomarna de nationella trenderna. Debutåldern är runt 15 år.
– Det är en tung drog men den har marknadsförts som att det inte är farligt, att det ska vara en partydrog som bara är lite rolig och inte ger så stora skador. Dock vet vi av erfarenhet att människor som använder kristall far mycket illa; både fysiskt och psykiskt.
I den bästa av världar skulle inte MiniMarias verksamhet behöva finnas, enligt Karin Ahlund. Men så ser inte verkligheten ut. Trots att hon ibland möter barn så unga som tolv år som testat narkotika tror hon att den negativa trenden går att vända.
– Det är jättekomplext problem. Då måste man också titta på komplexa lösningar. Det räcker inte med att säga knark är bajs eller aja baja. Vi behöver se den unge i ett helhetsperspektiv. Vi behöver ett samhälle som går samman, skapar möjligheter för unga att göra andra val i livet. Det handlar om allt från fritidsaktiviteteter, föreningsliv och en skola som ser och möter varje elev. Det är inte hopplöst, det här går att lösa, säger den obotliga optimisten Karin Ahlund.