När det kommer ett larm om att någon gått igenom isen är tidsaspekten väldigt viktig. Här gäller det att komma fram snabbt, men inte ens då är det alltid tillräckligt.
En solig vinterdag kom ett larm: Två personer har gått igenom isen. Johan Weber, och andra frivilliga från Sjöräddningssällskapet, körde dit för att undsätta räddningstjänsten.
Men de hade en känsla redan på väg ut att det hade gått för lång tid.
Väl på plats hjälptes de åt med att dra upp dem ur det kalla, mörka vattnet. Det fanns inget de kunde göra.
– Där och då är man inställd på att göra jobbet, men minnesbilden av det här kommer jag alltid att bära med mig, berättar han och fortsätter:
– Efteråt började man reflektera, och undra om det var något man hade kunnat göra annorlunda. Men någonstans insåg vi att vi hade gjort allt vi kunde.
"Vi gjorde verkligen allt i vår makt att komma fram i tid", säger Johan Weber och berättar om en händelse som påverkat honom i arbetet på sjöräddningen.
Johan Weber har varit engagerad i Sjöräddningssällskapet i tio år och dödsolyckor händer lyckligtvis sällan. De flesta larm handlar om motorhaveri, slut på bränsle eller att någon gått på grund.
På Vättern är det inte heller ovanligt att människor blivit överraskade av dåligt väder. Det är en lynnig sjö där det snabbt kan blåsa upp från att ha varit helt vindstilla.
Johan vet. För han är uppväxt med sjölivet. Han var bara några månader gammal när han för första gången åkte med i sina föräldrars snipa. Sjön blev en del av livet.
– Det jag minns bäst är alla fina sommardagar när Vättern visade sig från sin bästa sida. Men när vi senare skaffade segelbåt så upptäckte jag sjöns krafter och hur snabbt vädret kan vända här, berättar han.
Under sin uppväxt med föräldrarnas segelbåt lärde han sig att framför vänta ut vädret i en trygg hamn. Och att absolut inte ge sig ut på sjön under åskoväder eller liknande.
Hans morfar var fiskare, och Johan brukade också följa med honom ut för att fånga fisk.
– Han byggde egna drag. Sedan kunde vi sitta i lugn och ro och vänta på att en fisk skulle hugga i kroken, minns Johan.
När han var nio år fick han en egen optimistjolle och började tävla för Motala Segelsällskap. Han var aktiv under flera år och lärde sig mycket om både sig själv, båtar och sjölivet.
Det var också med sin optimistjolle som han själv på allvar upplevde sin egen litenhet när vädrets krafter slog till. Under en tävling utanför Linköping blåste det upp snabbt när han var ute, och han fick skynda sig att ta sig in till land.
– Där och då känner man sig ganska liten, även om jag nog aldrig blev riktigt rädd, berättar han.
Som ung vuxen var det sedan annat som lockade och han lade båtintresset på hyllan en period. Men för tio år sedan föreslog Johans svärfar att de skulle gå med i Sjöräddningssällskapet. I dag är Johan även stationsansvarig här.
Till vardags arbetar han som säljare, och är oftast ute på resande fot. Men när han har jour blir det kortare resor så att han ska hinna till båten. Han har 15 minuter på sig när det kommer ett larm.
Johan är född i Motala men bor numera i Vadstena. När det kommer ett larm har han 15 minuter på sig att ta sig till båten.
Det är god stämning på båten när Joakim Höglund gasar iväg på vågorna.
Vi åker ut på Vättern en grå decemberdag tillsammans med Stefan Ullvan och Joakim Höglund som också är engagerade i Sjöräddningssällskapet. Det är plusgrader i luften och blåser sydvästlig vind, cirka sju meter per sekund.
I båten är stämningen god och det skämtas och skrattas.
När vi kommer ut på farleden gasar vi iväg i snabbare hastighet på vågorna. Hela båten guppar rejält när den far fram. Det är svårt att sitta stilla.
– Sjön är så djup, vilket gör att den blir hög och får korta vågtoppar, förklarar Johan och berättar att de som bor vid Vättern ofta har koll och känner sin sjö.
Men turister, som kanske är mer vana vid de stora och jämna vågorna på havet, kan bli överraskade.
Både han och kollegorna är inställda och mentalt förberedda på att det värsta skulle kunna hända, även om de gör allt de kan för att det ska gå så bra som möjligt när de åker ut på larm.
Sjöräddningsbåtarna är väl utrustade och de frivilliga genomgår hela tiden utbildningar för att vara förberedda inför krissituationer.
Johan berättar om en amerikan som hade bestämt sig för att paddla längs med Göta kanal, men insåg på vägen att han behövde korsa Vättern för att fortsätta. Han tog fram kartan och tittade där sjön var som smalast och tog sikte strax söder om Karlsborg.
Med sig hade han mobilen i ett vattentätt fodral. Det blev hans räddning.
– Han vippade omkull ganska snabbt, men kunde larma. Vi åkte ut med två båtar, berättar Johan.
Även försvarsmakten var ute med en båt och kustbevakningen skickade helikopter och flyg.
Turister kan bli överraskade över de snabba väderväxlingarna på Vättern. "Det kan blåsa upp snabbt från att ha varit helt vindstilla", berättar Johan.
Det var inte lätt att hitta mannen som vippat med sin kanot ute på Vättern. Två timmar tog det innan de till slut kunde hjälpa den nedkylde mannen upp i deras båt.
De sökte i två timmar i området där de identifierat att han kunde vara. Samtidigt blåste det och gick vita gäss på sjön. Amerikanen hade en vit kajak och mörka kläder. Han var svår att se.
Efter två timmar lyckades flyget få träff på honom i samma område de sökte i.
– När vi fick positionen kunde vi ge oss av dit. Där hittade vi honom, nedkylt men vid gott mod. Han var väldigt tacksam, minns Johan.
Och det är sådana här stunder som han engagerar sig för. Då han känner att all kunskap får komma till sin rätt.
– Det är kul att kunna ge någonting tillbaka efter alla år på sjön. Jag har sett så mycket glädje och tacksamhet, avslutar Johan.