Det hinner gå fram sju-åtta signaler innan Stig Johansson svarar någonstans i närheten av Fagersanna. Min oro för att jag ska störa den 77-åriga Vätternrundapionjären i frukostbestyren genom att ringa 8.30 tre dagar innan start visar sig vara obefogad.
– Jaha, är det du. Jag är ute och cyklar du vet. Jag gav mig iväg halv sex i morse men nu är jag snart hemma.
Bara av att höra hans röst kan jag se honom stå med sin cykel från 1930-talet vid en landsväg i trasiga jeans, träskor och med samemössan på huvudet. De attribut som gjort honom till den mest kända av alla Vätternrundacyklister och gett honom något av en kultstatus.
Ja, ihop med att han är den enda som har genomfört samtliga 57 Vätternrundor sedan starten 1966.
Men den sviten kunde ha brutits i fjol. Då var det en blodig och blåslagen Stig Johansson som sent omsider rullade in i målet på Vätternpromenaden.
– Det var konstigt att jag kom i mål. För det var många gånger jag körde omkull. Men jag tog mig i mål i alla fall även om det tog lite längre tid än vanligt, säger han och låter nästan lite nedstämd när han tänker tillbaka på det.
Men sekunden senare fortsätter han med samma energi som alla som träffat honom under Vätternrundan känner igen.
– Men i år ska det gå bättre. För nu har jag fixat synen du vet. Jag har opererat ögonen och det har blivit jäkligt bra så det gör mycket. Sen räknar jag med att det inte ska regna som det gjorde i stort sett hela vägen ner till Jönköping ifjol. Då blir det också lättare att se, säger han och skrattar igen.
Skrattade gjorde han inte när undertecknad träffade honom strax innan Zinkgruvan under fjolårets runda. Något som jag då trodde berodde på att han kom åkande med blodiga bandage runt både knän och armar.
När jag påminner honom om det kommer han blixtsnabbt med en förklaring som får mig att skratta lika gott som han själv gör när han sagt det.
– Nu är ju loppet en och halv mil längre och det är ju så mycket uppför där innan Zinkgruvan. Min gamla cykel går inte så lätt där. Den har inte riktigt accepterat att vi åker den vägen du vet.
Det har snart gått 100 år sedan Stigs cykel tillverkades. Sedan dess har cyklar utvecklats och gått från att ha ramar i stål via aluminium till kolfiber. Men Stig har år efter år trampat runt sjön på sin stålhäst med varningstriangel på pakethållaren och bandspelaren i cykelkorgen på styret.
Du har aldrig tänkt att du skulle byta till en modernare cykel?
– Vad tror du alla andra skulle säga då? Då skulle jag få ta på mig en vanlig hjälm också. Det går ju inte du vet. Det vore ju ingen som skulle märka att jag tagit mig runt då, säger Stig och låter i det närmaste förnärmad å sin gamla följeslagares vägnar att jag ens ids ställa frågan.
Sen fortsätter han:
– Det är klart att det vore enklare. Men håller man på en hel dag så kvittar väl det. Man gör ju ändå inget mer den dagen brukar jag säga. Det får ta den tid det tar och jag har ju jäkligt roligt under den tiden du vet. Det är det som är grejen, det är ju väldigt trevligt att alla ropar och hejar. Det är ju ett nöje för mig.
Vad betyder all kärlek du får av andra cyklister och åskådare runt Vättern?
– Det betyder jättemycket. Det är därför jag har så roligt. De hejar på mig och folk åker ifatt och pratar en stund. En del undrar hur fan jag kan åka på den cykeln och en del undrar om jag verkligen åker hela rundan. Jag hejar ju tillbaka på alla så jag brukar vara på väldigt bra humör när jag åker på den cykeln, säger Stig och bjuder på ännu ett skratt.
Varför tror du att du har blivit så populär?
– Jag bjuder på mig själv du vet. Det tror jag gör möe. Vill någon bjuda mig på en kaffe längs vägen så stannar jag och tar en slurk även om jag nyss har druckit. Det ska vara kul och jag har jäkligt roligt när jag cyklar Vätternrundan så jag ser fram mot det varje år.
Under sina turer runt Vättern har Stig samlat på sig historier för att fylla en väldigt tjock bok. Första gången han stod på startlinjen var han 19 år. Nu står han alltså redo att som 77-åring ge sig ut på sin 58:e runda.
Vad tänker du om att du är den ende som åkt alla Vätternrundor?
– Det är egentligen en jäkla bedrift om man tänker på det. Jag ska inte säga att jag är högfärdig, men det är jag ju lite. För jag tycker det är jäkligt roligt att vara den ende som gjort det. När jag blev det så hade jag ju liksom nått målet du vet.
Finns du någon av alla rundor som du ser som den bästa du åkt?
– Svårt att säga en. Egentligen tycker jag den bästa prestationen är något år då det har regnat utav bara helvete större delen av tiden. Det är de man kommer ihåg bäst. Då åker jag i samma takt ändå. Men racercyklisterna de bryter i första kontrollen för de blir lite blötta du vet, säger Stig och brister ut i ett gapskratt som får min mobils högtalare att vilja säga upp sig.
Nu må Stig gilla all uppmärksamhet han får under Vätternrundan och det vore rimligt att tro att han i egenskap av den som åkt alla rundor skulle stå längst fram i första startgrupp. Nu har han också en plats i den första gruppen. Men precis som tidigare år kommer han inte finnas med i den när starten går på fredagskvällen.
– Jag kommer lite senare. Jag brukar smyga in sist i fjärde-femte grupp så inte Oskar (Sundblad, Vätternrundans VD) ser mig. Jag vill ju att de andra ska få lite uppmärksamhet också du vet, säger han och skrockar lite.
Sen fortsätter han mer allvarlig än han varit under hela vårt samtal.
– En som jag tycker det är jäkligt roligt att hon fått uppmärksamhet är Birgitta Berglund. Du vet hon som kom upp i 50 rundor i fjol. Det tycker jag är skitbra. Hon har ju fött ett par ungar på vägen till att komma upp i 50 rundor också. Det tycker jag är förbaskat bra gjort, henne beundrar jag. Vi har åkte ett par gånger ihop, jag på min gamla cykel och hon på racern. Det har varit väldigt trevligt.
Stig är som sagt bara nästan hemma på sin träningsrunda och det har blivit dags att avsluta samtalet. Men innan vi säger hej då måste jag fråga hur mycket han tränar.
Och var det någon som trodde att han kommer till start oförberedd så hade ni fel.
– Över 200 mil har jag gjort i alla fall. Jag cyklar ju varje dag, idag blir det sex mil. Sen springer jag en del och på vintern åker jag lite skidor. Jag tycker ju inte att det är jobbigt att träna du vet. Jag är ju bara ute och åker du vet.