Räddningstjänsten är en speciell arbetsplats. Det framhåller Magnus Brodén. Under sina närmare 40 år i yrket har han trivts.
En lagidrott. En livsstil. Väldigt speciellt.
Så sammanfattar insats- och arbetsledare Magnus Brodén arbetet inom Motala och Vadstenas räddningstjänst. I april är det dags för den snart 60-årige mannen att packa ihop sina saker och gå hem från jobbet för sista gången.
– Det känns speciellt. Både kul och jobbigt. Det är ju en livsstil och man har varit här länge, trivts jättebra och så, konstaterar han och tillägger sedan:
– Men jag kände att det är dags.
Magnus Brodén beskriver att kamratskapet inom räddningstjänsten är fantastiskt, med kollegor som ställer upp för varandra.
– Det är väldigt speciellt. Vi är här dagar och nätter, jul, nyår och påsk och alla stora helger. Det är bemannat dygnet runt. Vi är som ett stort lag och jag har ju gillat lagidrott. Samtidigt har man fått vara väldigt noga med att ställa upp för varandra.
Att jobba så nära varandra bidrar till en familjär stämning, menar han.
– Vi känner varandra väldigt väl. Sedan är vi olika, en del är väldigt öppna och en del är lite mer slutna, men i det stora hela berättar vi mycket för varandra – hur vi mår, hur vi känner och hur det är med familjen hemma. Ibland känns det som att man känner kollegornas familjer väldigt väl, fast man inte träffar dem så ofta.
Under 2024 fyller Magnus Brodén 60 år. Brandmän får gå i pension redan vid 58. Nu känner han att det är dags och i april jobbar han sin sista arbetsdag.
Men, det finns negativa aspekter med jobbet också. Att jobba julaftonsdygnet är inte alltid kul, men ändå något som man ställer in sig på under ett helt års tid. Olyckor kommer i stället plötsligt – och kan sätta sig.
– En del olyckor sitter kvar mer än vad andra gör, säger Magnus Brodén och förklarar att det kan vara olyckor som varit extra otäcka, tragiska eller speciella på olika sätt.
Har din syn på livet påverkats av det som du får se i vardagen?
– Nej, men man önskar ibland att man skulle ta till vara på livet mer, för det kan ändra sig väldigt, väldigt fort.
Magnus Brodén konstaterar att man ofta pratar om att man ska ägna livet åt det som man tycker är roligt, men "sedan glömmer man det" och "lever på".
Något som enligt honom har förändrats under hans tid inom räddningstjänsten är hur medarbetarnas känslor efter mörka, traumatiska och tuffa utryckningar hanteras.
– Jag har varit drivande i det här och jag har tyckt att det varit viktigt i många år, att vi ska bli bättre på det. Och jag tycker att vi har kommit en jättebra bit på vägen, säger han och syftar till det som kallas för "kamratstöd".
"När jag började skulle man skaka av sig och gå hem i stort sett. Det var någon som frågade lite hur du mådde", säger Magnus Brodén och syftar till tuffare utryckningar. Numera finns kamratstöd, som handlar om att bearbeta det som han och kollegorna möter i sitt arbete.
För 10-15 år sedan kom 15-20 nya medarbetare till, under loppet av några år. Magnus Brodén tror att det har spelat in.
– Innan det tror jag att det bara rullade på för vi var erfarna allihop. Men då kände väl jag, och jag var utbildad insatsledare redan då, att vi kanske behöver ta hand om varandra lite mer och utveckla det här på något vis. Vi var flera som tyckte det, men det var jag som fick uppgiften.
Inom Motala och Vadstenas räddningstjänst finns i dag sju utbildade kamratstödjare, däribland Magnus Brodén själv. Kamratstödjarna styr samtal efter utryckningar, men vem som helst som varit inblandad i räddningsarbetet kan begära att samtalet ska genomföras.
Kamratstödjare får man bara vara vid utryckningar som man inte själv har närvarat vid. Finns det ingen sådan i huset rings det in en kamratstödjare genom räddningscentralen i Lambohov, berättar Magnus Brodén. Det finns också möjlighet till att koppla in sjukvården om någon eller några behöver extra stöd.
– Det här är någonting som vi har blivit mycket, mycket bättre på. När jag började skulle man skaka av sig och gå hem i stort sett. Det var någon som frågade lite hur du mådde, säger han och fortsätter:
– Vi har blivit mycket bättre på att ta hand om varandra. Det är ingen "machostil" längre.
"Vi är som ett stort lag och jag har ju gillat lagidrott", säger Magnus Brodén om arbetet på räddningstjänsten.
Finns det någon ram för hur allvarlig en olycka eller utryckning ska ha varit för att man ska koppla in kamratstöd?
– Nej, egentligen inte. Det är klart, åker vi på en ”alldaglig” olycka brukar det inte behövas, säger Magnus Brodén, men konstaterar samtidigt att medarbetare, nya som erfarna, kan reagera även då.
Han utvecklar:
– Man vet ju inte vad man har med sig i ryggsäcken som väcker någonting så vi har inga preferenser på att ”så här måste det vara för att vi ska ta det”, utan det är helt och hållet upp till dem som jobbar att vara observanta på varandra, se till att vi mår så bra som vi kan göra och påverkar det vi kan påverka.