Ett för lågt blodsocker kan få en att känna sig "riktigt dålig", enligt Anneli. Det vet hon av egen erfarenhet. "Benen blir som gelé, man kan inte tänka och man blir jätteskakig och svettig", berättar hon.
Ing-Marie Halldan gläntar på dörren till lägenhetshuset i Motala. I köket väntar kaffe och havrekex – och föreningskollegan Anneli Carlsson. De två kvinnorna är båda med i Diabetesföreningen för Motala, Vadstena och Mjölby.
Diabetes har de haft länge nu – Ing-Marie sedan mitten på 1990-talet och Anneli sedan 2006.
– Jag hade inga symtom. Min pappa fick ett samtal från en släkting som talade om att han hade fått diabetes och då var det bara jag och min bror kvar. För mig var det inte frågan om jag skulle få det, utan när jag skulle få det, berättar Anneli.
Efter en provtagning framkom det att hon också hade diabetes.
Ing-Marie lyssnar och nickar till föreningskollegans berättelse. Hon framhäver att diabetes påverkar alla drabbade olika. Själv blev hon väldigt sjuk.
Allt började med en influensa under hösten 1993. Ing-Marie var sjuk i tre månader, med både halsfluss och lunginflammation. Hon beskriver minnet av en ofattbar trötthet.
– Jag bara sov och jobbade. Sedan hade jag ett fruktansvärt dåligt humör och det är verkligen inte jag.
Ibland tror människor att diabetiker är onyktra när de får lågt blodsocker, eftersom det kan påverka bland annat balans och tankeförmåga. "Folk vet inte och då tittar de bara och tänker att 'den där har fått i sig någonting'. Det är jättesorgligt, för det kan ju faktiskt vara sjukdomar", säger Ing-Marie.
Samtidigt var Ing-Maries blodsocker högt – och det skulle snart visa sig att hon hade fått diabetes.
– Sedan har jag det i släkten också. Både mormor och mamma hade det.
Hur var det att få beskedet om en livslång sjukdom?
– Det var nog lite chockartat, trots att man hade i bakhuvudet att både mormor och mamma hade haft det. Man tänker ändå inte att man själv ska få det. Inte tänkte jag att det var det heller, när jag var så trött och ilsken, utan jag tänkte att det var infektionen eller vårtrötthet. Jag skyllde på allting, men inte diabetesen, säger Ing-Marie.
Diabetes är ett samlingsnamn för några sjukdomar som alla ger för mycket socker i blodet. Förutom typ 1-diabetes finns typ 2-diabetes och graviditetsdiabetes. Typ 1-diabetes utvecklas oftast när man är barn eller i tonåren, men du kan även få sjukdomen som vuxen. (Källa: 1177)
Hur mycket kunskap hade ni om diabetes när ni insjuknade?
– Lite kanske, men inte tillräckligt tydligen. Man visste ju vad det handlade om, eftersom man hade det så nära, men man slår ju gärna bort det lite, säger Ing-Marie.
Anneli nickar, fyller i:
– Jag visste bara att mamma tog sina sprutor. Man kanske inte förstod att det är dödligt.
För det kan det faktiskt vara. Om blodsockret blir riktigt lågt och man inte får hjälp så kan sjukdomen ge förödande konsekvenser.
– Det kan gå riktigt illa, det ska man vara medveten om, konstaterar Ing-Marie.
Både Ing-Marie och Anneli sitter med i Diabetesföreningens lokala styrelse för Motala, Vadstena och Mjölby. Ing-Marie är ordförande och Anneli är kassör. Inom föreningen träffas diabetiker och utbyter erfarenheter.
Hur var det att gå från "frisk" till att helt plötsligt ha en livslång sjukdom att förhålla sig till?
– Jag var nog rätt positiv, säger Anneli.
Det var Ing-Marie också.
– Jag tänkte att det är så många som lever med diabetes och "det är inte så farligt". Men det kan det ju vara... Man kanske inte riktigt förstår allvaret alla gånger.
Det är bra att som anhörig ha kunskap om diabetes och reagera på blodsockersignaler. "Själv så gör man inte alltid det. Man kan tänka att det är något annat, innan man lär sig de där signalerna. Det kan också ändras under livet. Blodsockret kan börja gå ner snabbare och då hinner man inte alltid med", säger Ing-Marie.
Hon funderar innan hon fortsätter:
– Men egentligen så tänkte jag nog mycket. Min mamma dog ganska tidigt, innan jag blev sjuk i diabetes. Hon hade det också, med komplikationer och hjärt- och kärlproblem. Det fanns så nära, men ändå tänkte jag inte. Det är klart att jag blev lite rädd när det väl slog till. Jag tänkte att "jag vill inte sluta som mamma". Hon blev bara 55 år.
Samtidigt går det att leva ett relativt normalt liv med diabetes. Det vill de båda kvinnorna förmedla.
– Man vill leva "som vanligt" – och det kan man i mångt och mycket göra. Sedan finns det alltid där och alla är vi olika och reagerar olika, fastslår Ing-Marie.