"Gittan och gråvargarna"
Plats: Folkets hus, Motala.
Publik: Cirka70 personer.
Regi: Peter Engkvist.
Medverkande: Kari Hamfors Wernolf och Malin Sternbrink
Gittan är en sådan som inte klappar främmande hundar. Gitta.n är en sådan som inte klättrar på tak, eller hoppar över stup. Säkert är hon ett barn som dagisfröknar kanske faktiskt skulle kunna tappa bort, just för att hon är så stillsam och lydig.
Det är i alla fall vad som händer när Teater Pero besöker Folkets hus med pjäsen ”Gittan och gråvargarna”, fritt efter Pija Lindenbaums bilderbok med samma namn.
Gittan är på utflykt i skogen med dagis. Hon samlar fina löv i sin blåa hink – och rätt vad det är så är alla andra borta.
Det är där jag inser hur bra de är, de två skådespelarna som gestaltar hela bilderboksvärlden. Det blir så skrämmande ödsligt på scenen, som alldeles nyss myllrade av dagisbarn, bullriga fröknar och bestyr. Trots att där bara varit två skådespelare och ett par stegar hela tiden.
Med sång och röst, kropp och mimik gestaltas allt som händer, och det är en hel del. När Gittan villat sig ännu längre in i skogen möter hon gråvargarna.
De är läskiga först, lite tuffa och stöddiga – för mig framstår de faktiskt mest som en blandning mellan killgänget i Grease och någon Disney-sidekick av det skabbigare slaget – men Gittan är förvånansvärt svårskrämd.
För i skogen, helt utelämnad åt sig själv och mitt emellan fantasi och verklighet, kan Gittan pröva en ny roll. Vara någon annan än hon den där ängsliga, hon som inget vågar, och i stället vara någon som lugnar och förklarar och vet råd. Någon som klappar vargar och kliar dem och kittlar dem och bestämmer att de måste gå och kissa – det blir en hel liten kisskoreografi – innan de går och lägger sig. Kanske kan hon till och med vara någon som vågar klättra på tak.