Bernt Jarmyr började spela gitarr i mitten av 1960-talet. En av de första förebilderna, som för så många andra på den tiden, var Eric Clapton.
Så har det sedan fortsatt för honom, från och till genom åren. Han hade även musikaffär på 70-talet men har annars arbetat med saker som legat en bit ifrån musiklivet, som teknisk chef på Motala Hissar. Under tiden med musikaffären pluggade Bernt elektronik.
– Där startade det här med elektroniken då jag började reparera förstärkare. Jag började reparera och labba lite.
Med i ett av de band som Bernt spelade i var även Rikard Johansson.
– En mycket duktig gitarrist här i stan. Han var en mycket stor del av det här projektet. Vi började modda gitarrförstärkare, Bassman. Han hade idéerna och jag hade kunskaper. Vi höll på i en lokal på Svarta Gatan och fick sedermera en förfrågan från ett företag här i stan som Sjöstrands var inblandade i. Det gjorde en elflygel och ett mycket avancerat instrument. Jag fick då frågan om jag kunde hjälpa dem att ta fram en förförstärkare till pianot. Då startades Meks (Musik Elektronisk Konstruktion och Service) för just det här projektet.
Med i företaget vid den här tiden var en arbetskamrat till Bernt, Roine Cederqvist. Det hela rullade på och Meks tog fram produkten och flyttade in i lokaler på Ekenäs. Projektet rann emellertid ut i sanden och Bernt och Roine funderade på vad man skulle göra istället och på så vis kom idén till att bygga en egen rörbaserad gitarrförstärkare, MeksCombo T.
– Vi måste ju göra någonting. Istället för att modda en massa förstärkare - så jag bygger en egen. Så jag satte igång att konstruera och det måste varit i slutet av 1982.
Som gitarrist hade Bernt idéer om vilket sound han ville ha men även förstärkare skulle kunna trimmas till olika typer av gitarrmikrofoner.
– Att kunna komma till mig, sitta ner och trimma in så du får ditt sound, som passar din gitarr. Plus att naturligtvis grundsoundet fanns där. Med två kanaler och reverb. Plus en riktigt sjungande dist. Det var målsättningen. Det här tog ett tag och det blev många sena nättar kan jag säga. En sak är att rita det på papper och räkna men en annan sak att få det att låta sedan. Väldigt mycket trial-and-error kan jag säga.
Våren 1983 flyttade man produktionen till Boxholm. Michael Greco kom då in i företaget, så nu var man tre.
– Där var vi ett tag men vi insåg ju ganska snart att det här inte kommer att hålla. Vi var tre delägare i företaget, två av oss jobbade heltid och sedan skulle vi försöka sälja de här förstärkarna. Det gick ju bara inte. Vi gjorde en mässa i Göteborg för att få igång det hela. Där vi fick en mycket bra respons. Men då var det redan för sent.
Hur många förstärkare gjorde ni?
– Jag vet faktiskt inte. Inte speciellt många så länge jag var med. Kanske 20 - 25 stycken. Produkten var bra, men för dyr. Produktionskostnaderna blev helt enkelt för höga för att det hela skulle bära sig.
Den fick ju fina recensioner i tester – den jämfördes ju med amerikanska boutique-förstärkare, som Mesa-Boogie?
– Jag hade ingen aning om Mesa-Boogie när jag gjorde den här. Jag fick senare se ett schema på den förstärkaren och det var mycket likt. Men det är ju ingen kärnfysik det här att bygga gitarrförstärkare. I grunden är det samma sak. Sedan kan det förstås vara lite olika komponenter och kopplingar men i grunden är det samma.