Natalia har på kort tid gjort en lång resa in i det svenska samhället med resonemanget "man kan om man vill". Och så har hon haft turen att träffa på "rätt" personer.
27-åriga Natalia är gift med Zlatko och har tre barn. Familjen kommer från staden Lovech i Bulgarien.
– Jag är rom som de andra som "sitter" i Motala, säger hon.
Hon och Zlatko har sonen Eduard som är fyra år med sig till Sverige.
– Vår dotter Stephanie som är nio och vår son Petko som är sju är kvar hos min svärmor. Det känns svårt. Vi pratar i telefonen. Jag vill att de ska komma hit och de längtar efter att få komma hit och bo här med oss.
Lovech har ungefär lika många invånare som Motala.
– Där är inte fattigt, inte rikt.
Natalia har gått sju år i skola i sitt hemland.
– Många barn går bara några år i skolan. Familjerna har oftast inte råd med böcker, skolmaterial och skolmat, sånt som är gratis här i Sverige.
Hur mår människor i Lovech?
– Många mår väldigt dåligt, deras liv är inte bra alls.
I Bulgarien arbetade Natalia i affär. Maken är snickare, men arbetslös. Fattigdom drev dem till Sverige och för Natalias del för att tigga.
– Jag kom till Linköping i somras i sällskap med några väninnor och en av kvinnornas män. De hjälpte mig med pengar. Jag tiggde i ungefär en månad. Jag hade min plats vid en bankomat, men en dag hade en annan tjej tagit den platsen. När jag var på Stadsmissionen för att äta lunch bad jag Elin som jobbar där att höra sig för om det fanns något jobb för mig. Jag var aldrig bekväm med att tigga, jag är för blyg. Och det är svårt, det var många dagar som jag inte fick många kronor alls i muggen. De som sitter utanför stora affärer och Systembolaget kan tjäna mellan 60 och 300 kronor per dag. Det vanliga var att jag kom hem med mellan 50 och 100 kronor. Mina vänner säger att de inte får lika mycket nu som de fick i början och de undrar varför.
Hur kommer det sig att du är så duktig på att prata svenska?
– För sju, åtta år sedan bodde vi i Skellefteå när min man hade jobb och då gick jag på SFI (Svenska För Invandrare) ett kort tag.
I slutet av juni i år träffades Natalia och Marlene Karlsson, verksamhetsutvecklare på ABF i Motala, för första gången.
– Vi har som paroll att arbeta med dem som får minst. Det finns ett behov och en kunskapstörst och vi funderade hur man kunde använda sig av studiecirkelmodellen i Fivelstad i samarbete med kyrkan. Vi letade efter en tolk och fick tips om Natalia, berättar Marlene som även privat engagerar sig i de sittandes situation.
Hon fortsätter:
– Svenska är nyckeln. När vi pratar berättar de om sina drömmar och mål. Många vill engagera sig, men det kan vara svårt att hitta broarna mellan dem som vill hjälpa och dem som behöver hjälp. Man kan säga att jag har som sidoprojekt att försöka bygga broarna.
Natalia fick timanställning som tolk i husvagnsbyn Fivelstad där många sittande bor.
– De inbjöds att vara med i studiecirklar som vi anordnade och många kom, vi har utgått från de önskemål och behov som människorna har och det har blivit mycket prat om det svenska samhället och svenska språket. Föräldrar vill att deras barn ska gå i skolan här i Sverige, säger Marlene.
För Natalias del har mycket löst sig, även om det också finns hinder kvar som ska pareras.
– Jag kan bara stanna i tre månader i taget och i sex månader om jag studerar eller har jobb, säger Natalia som har fått en praktikplats på en restaurangutbildning i Mjölby och har tolkuppdrag för ABF, Stadsmissionen och Motala kommun några timmar i veckan.
Natalia har bulgariskt id och har hon fått ett tillfälligt anställningsnummer i Sverige. Marlene intygar att det är och har varit pappersexersis.
– Vi har varit på Skatteverket för att höra vilka regler som gäller, varit och skrivit in Natalia på Arbetsförmedlingen och på Försäkringskassan och ansökt om barnbidrag. Natalia får aktivitetsstöd från Försäkringskassan vilket är fantastiskt. Och Eduard har fått en förskoleplats som gör det möjligt för Natalia att arbeta och studera på Lernia där hon läser yrkessvenska, därav praktikplatsen.
Marlene igen:
– Ännu så länge har det inte gått att öppna ett bankkonto i Natalias namn, hon får lön via utbetalningskort. Ibland får hon ut pengarna, ibland måste jag vara med som bud. Vi möter ett samhälle som inte har beredskapen för våra frågeställningar. Det är som att Natalia är en av de första sittande som myndigheterna har att göra med, i alla fall här i Motala.
Natalia, hennes man och sonen Eduardo bodde en tid på Högalidsgatan.
– Ägaren Thomas Gruber har verkligen hjälpt oss. Det är svårt för oss sittande att få hyra en lägenhet. Vi har fått nej från det kommunala bostadsbolaget.
Nu bor de i en lägenhet som de har fått låna av en man och bara behöver betala elen för.
Ekonomiskt är det fortfarande tufft.
– Jag har kompisar i Linköping som hjälper till med kläder och skor till min son.
Hur kan man hjälpa till som privatperson?
– Vi har märkt att många svenskar vill hjälpa enskilda, speciellt de unga tjejerna. I Vadstena har vi en studiecirkel där svenska kvinnor vill lära sig mer om de sittandes situation, de har tjejen som sitter utanför Coop som en slags utgångspunkt. Det är kö till vårens studiecirkel! säger Marlene Karlsson.
– Det är många som vill skänka kläder och grejer, vad man än gör för våra nya svenskar är det ett värdefullt bidrag, en slags integration. Aska församling i Fivelstad hade den fjärde advent en gudstjänst där eu-migranter deltog. Församlingsborna hade samlat ihop en hel släpkälla full med hygienartiklar som de överlämnade till de sittande.
Natalias längtan efter barnen som är kvar i Bulgarien är stor och smärtsam.
– De frågar varje gång vi pratar; när hämtar du oss? Som det är nu kan jag inte försörja tre barn här. Om jag får ett bra jobb kan jag få uppehållstillstånd och då kan de komma hit.
Som det verkar kommer Natalia ha en del att göra i vår också. Ryktet om att hon kan tolka går som en löpeld.
Vad vill du jobba med om du får välja?
– Jag kan tänka mig att jobba som servitris, assistent eller städare, men helst av allt vill jag jobba i klädbutik, kanske driva en egen. Jag är glad och tacksam för de uppdrag jag har nu. Jag vill inte tillbaka till Bulgarien, jag vill stanna här. Alltid.