Marianne och Bosse Adamzon reste i februari 2018 till Swaziland då de är engagerade i en hjälporganisation som heter Swazi Aid. Bosse ger bakgrunden till hur deras engagemang tog sin början:
– Det hela började 2005 då jag arbetade på segelskeppet Ostindiefararen i Göteborg, som jag också gjort många seglingar med. Just där Ostindiefararen låg förtöjd gled det in en fantastisk vacker båt med namnet Elida, som jag hoppades få segla med någon gång. Drömmen blev verklighet 2012 då jag för första gången fick möjlighet att segla med i besättningen på Elida till Medelhavet. Därefter har det blivit flera seglingar både till Medelhavet och Kanarieöarna. Vid en av seglingarna träffade jag en man vid namn Lars-Göran Thåst som berättade om ett biståndsprojekt i Swaziland.
– Han hade varit med och byggt upp en gård, medverkat i husbyggnation, med brunnsborrningar och sådan saker. Han inspirerade mig till att resa dit. Då bestämde min fru Marianne och jag att vi skulle åka till Sydafrika, till Swaziland. Så jag tog kontakt med den här organisationen, fick lite mer fakta runt omkring. Sedan reste vi dit 2016.
Marianne och Bosse Adamzon blev väldigt tagna av Swazi Aid-projektet. Ett projekt som har en svensk familj som initiativtagare. Ann-Charlotte och Per-Olof Axelsson. De har varit engagerade i biståndsverksamheten i Swaziland redan på 1970-talet i olika former. 2012 startade man den mer organiserade formen som heter Swazi Aid som är en ideell förening.
– Det finns en hemsida på nätet som beskriver verksamheten av alla olika saker man gör, berättar Bosse Adamzon.
– Den som reser dit och vill vara med i det här och det är det som är så fantastiskt, att man kommer så nära de här människorna som man hjälper. Många är världsföräldrar och man betalar en slant, men man träffar då inte de man skänker till. Men här får man uppleva det, vara nära och lära känna människorna och få vänner.
Alltså skillnaden mellan att sitta i Sverige och skänka och åka dit och träffa de som hjälpen går till?
– Jag förringar inte det men här kan man delta i ett projekt och vara på plats. Känna att den här hjälpen går fram. Det är så med den här organisationen att varenda krona går till de här människorna som behöver det. Det är inga administrationskostnader. Vi bestämde oss när vi var där första gången 2016, att vi skulle bli faddrar för ett av barnen där. Så blev det och vi fick ett fadderbarn, som heter Cebsile och hon är 13 år nu. Man betalar 200 kronor per månad och de pengarna räcker till väldigt mycket; skolavgift, skoluniform och framför allt hjälp till hennes familj. Den här flickan blev faderslös för tio år sedan. Vi fick alltså träffa henne och hennes familj.
Tidigare hade Marianne och Bosse bara sett bilder på Cebsile men fick nu träffa henne för första gången och besöka hennes hem. Pappan hade för tio år sedan påbörjat en utbyggnad på det befintliga huset.
– Nu fick vi vara med och börja göra den här tillbyggnaden. Så jag och Marianne var med och byggde, murade grunden. Ett exempel på att man kan vara med och göra något. Det är inte svårt. Genom att ta kontakt med Per-Olof Axelsson så kan man få komma in i det här och vara med och jobba med någonting. Att då få uppleva de här fantastiska människorna, den glädje och fina vänskap som finns trots att man lever under så fattiga förhållanden. Så vad vi vill är att sprida kunskap om projektet och inspirera andra att delta i det.