Det gäller att pussla, för att få ihop arbete, familj och fritid.
Sara fick sitt första barn efter gymnasiet och det femte, vid 44-års ålder.
– Jag har varit mamma sen jag var 19, jag vet inget annat, säger hon och ler.
Vi träffas i klubbrummet på Kärsby gård. Det är här, i stallmiljön, som hon hämtar nya krafter.
Det intressanta med Sara är inte att hon har många barn, utan att hon under stor del av deras uppväxt varit ensamstående mamma och samtidigt vågat följa sina drömmar.
MVT har tidigare skrivit om Sara som från början jobbade som undersköterska men såg sig själv i en framtida polisroll. Vid 30-års ålder, hade hon påbörjat utbildningen.
Men 2016 råkade hon ut för en olycka i tjänsten. Hon träffades av ett knytnävsslag som resulterade i en whiplashskada. Den gjorde att hon fick söka sig till inre tjänst.
Det var jobbigt, berättar hon, att ofrivilligt behöva lämna tidigare arbetsuppgifter. Det krävdes att Sara hanterade känslorna som uppstod, att inte räcka till, vara tillräckligt bra.
– Jag kan fortfarande känna att, oh vad jag saknar det, när mina kollegor åker ut med blåljus.
Hon anade inte då att hon några år senare skulle bli gravid med sitt femte barn.
– Jag blev jätteöverraskad, men det var ingen tvekan, Luna var en gåva även om jag var 44 år.
Sara som var van vid att leva varannan vecka-liv med sina barn, har i dag huvudansvaret för yngsta dottern. Även om Sara medger att det bitvis är tufft, går barnen före allt annat.
– Jag har blivit som en krigare för dem.
Det "traditionella" familjelivet är inget hon längtar efter.
– Jag har sett många familjer där allt inte är så lyckligt. Det kan vara bättre att bryta sig loss och bli lycklig och jag är stolt över mina fem barn, det är vi!
På ena armen finns fyra av barnens namn tatuerade. Även det yngsta barnet har fått en särskild plats på Saras kropp.
På jobbet har Sara alltid varit fackligt engagerad och 2021 blev hon invald som ordinarie styrelseledamot i Polisförbundet region öst.
I våras kom nästa förfrågan, om hon ville bli ordförande.
– Först var det läskigt. Jag har Luna 100 procent, hur ska det gå, tänkte jag. Samtidigt var det jättespännande och utmanande.
Att hon själv tvekade lite är kanske naturligt, men att en handfull kvinnor i hennes omgivning skulle ifrågasätta om hon skulle klara uppdraget gjorde henne upprörd.
– Jag blev väldigt paff och tänkte att vi kvinnor ska väl lyfta varandra i våra uppdrag.
Männen stod för de peppande kommentarerna, menar Sara.
– De kunde säga: "Fan, du är rätt person på rätt plats". Det kändes jättekul.
Inte heller polisledningen hade synpunkter på att hon var ensamstående.
– Jag fick ett enormt stöd.
Sara Walters är ensamstående fembarnsmamma och ordförande i Polisförbundet
Samtidigt drog hon sig för att behöva ta hjälp med barnen när hon behövde resa bort i tjänsten.
Sara blir märkbart berörd när vi kommer in på ämnet. Ögonen fylls med tårar när hon berättar hur hon till slut tog kontakt med en före detta kollega som tidigare erbjudit sitt stöd. En extramormor, där yngsta dottern snabbt fann sig tillrätta.
– Jag brukar inte prata om mig själv utan har kämpat i alla år. Jag har klarat mig själv och mest fått höra att jag är duktig, säger hon.
I dag känner Sara att hon har ett fint nätverk av människor omkring sig, som hon är rädd om. Jobbet ger henne också mycket tillbaka.
Vilken är den största utmaningen yrkesmässigt?
– Att få en bra överblick över hela regionen. Jag vill ha ett regiontänk vad gäller villkor och arbetsmiljö för alla, oavsett storlek på stad.
Sara känner att hon hamnat på en plats som gör henne rättvisa.
– Jag har alltid känt vad jag har för förmågor men inte fått visa dem förrän nu.
När Sara Walters åker till stallet kan hon vara "bara Sara".
Även om hon inte fått någon mediaträning ingår det i hennes arbetsuppgifter att prata offentligt om förbundet och dess arbete.
Sara skrattar till.
– Jag säger inte liksom längre och jag är stolt över att jobba för Polisförbundet. Jag är gärna ansiktet utåt.
Något som hon också lärt sig med tiden är att vara rädd om sig själv. Därför rider hon två dagar i veckan på Kärsby gård, där hon själv hade häst som yngre.
När Luna bara var tre månader gammal kom Sara av en slump i kontakt med en kvinna som äger hästen Jojje. Hon erbjöd Sara att komma och rida honom.
Några månader senare, med Luna i vagnen, åkte Sara till stallet. Hon beskriver besöket som att "komma hem".
Nu, några år senare, är fritidssysslan viktig för henne. Bland hästarna är hon varken mamma, polis eller fackordförande.
– Här är jag bara Sara och stallet är bästa energibatteriet.